Missvisande retorik som leder fel

Det är något man kommer att tänka på varje gång Håkan Juholt talar om den svenska barnfattigdomen. Nej, det är inte en lögn att alldeles för många barn växer upp i hem där man har svårt att få vardagen att gå ihop.

Det är när Juholt försöker skapa bilden av den utveckling som lett oss hit som retoriken blir så missvisande att den blir fel. När han beskriver barnfattigdomen, inte bara som ett problem – utan som ett växande problem – då talar han inte längre sanning.

För en tid sedan presenterade Rädda Barnen en rapport som visade att barnfattigdomen ökat. Det blev ett ramaskri. Upprördheten visste inga gränser och oppositionen hakade naturligtvis på. Att ökningen i fråga var liten och skett från en rekordlåg nivå – ja, året som undersökningen gällde, 2008, var det nästa bästa sedan Rädda Barnens mätningar inleddes på 90-talet – var det förstås ingen som fäste någon större vikt vid.

Vi vet att inkomstspridningen i samhället har ökat under många år. För dem som ser rikedom som ett större problem än fattigdom är en sådan utveckling naturligtvis ensidigt negativ. För dem av oss som är mer intresserade av att minska fattigdomen finns andra siffror att glädjas åt. Andelen hushåll med låg ekonomisk standard, enligt den så kallade riksnormen, har halverats på femton år.

Oavsett hur man räknar kvarstår dock problemet att alltför många barn lever på marginalen. Frågan är då hur man kommer åt problemen. Svaret är inte enkelt men en fortsatt stark ekonomisk utveckling, en minskande arbetslöshet och krafttag för bättre integration är helt avgörande faktorer för att vi ska lyckas. Här har Håkan Juholt ännu mycket att bevisa.

Gunilla Nordgren (M)

riksdagsledamot södra Skåne