Märklig kursplan i idrott

Den nuvarande kursplanen i ämnet idrott och hälsa kom 1994, och ändrade inriktning på ämnet så att det blev mer uttalat hälsoinriktat. Kursmål och betygskriterier styr emot att lära eleverna om hur man tränar, om kost, avspänningsmetoder och annat som är av betydelse för hälsan. Idrott och motion ses som medel för att uppnå hälsa och livskvalitet. Man ville bort från prestationstänk av mottot att man skall hoppa en viss längd i längdhopp eller springa tre kilometer på en viss tid för att uppnå ett visst betyg.

Det man bedömer är elevens förmåga att utnyttja sina fysiska resurser i olika motionsformer, deras kunskaper inom träning, kost och allt annat som påverkar hälsan. Denna förändring tycker de flesta elever är bra. Man vill ju stimulera elever som inte redan tränar mycket på sin fritid, och de gör man knappast genom att mäta hur långt de hoppar i längdhopp eller tävla i löpning.

Från hösten 2011 gäller nya kursplaner och nytt betygssystem. I det nya betygssystemet delas betygsstegen in i E–A, där A är det högsta. Det finns kunskapskrav att uppnå för E, C och A, och reglerna säger att alla betygskriterier ”måste vara uppfylld i sin helhet” för att uppnå ett visst betyg. För betyget D gäller att alla kunskapskrav är uppfyllda för E och övervägande för C, och för B gäller att kunskapskraven för C är uppfyllda och övervägande för A.

I ljuset av det blir den nya kursplanen i idrott och hälsa på gymnasiet mycket märklig. Det finns bland annat kunskapskravet på A-nivå att eleven skall kunna ”utförligt och nyanserat diskutera friluftsliv, motion och idrott som sociala och kulturella fenomen”. För de andra betygsstegen finns samma formulering med skillnaden att för E är kravet översiktligt och för C gäller utförligt.

Om någon undrat vad Jan Björklund menar när han säger att ”kunskapskraven har förtydligats”, så är det solida formuleringar av den här typen som avses ... I ämnet idrott och hälsa är denna vaghet tyvärr bara det näst största problemet.

Ämnet idrott och hälsa syftar till att stimulera och lära eleverna om hur man utvecklas fysiskt. Att vi lämnat bakom oss att sätta betyg efter vem som är bäst på fotboll och springer snabbast i löpslinga är väldigt positivt. Om det är någon idrottslärare som fortfarande gör det, så är denne minst 17 år efter i tiden. Att ge eleverna erfarenhet av en stor bredd av motionsformer, lära eleverna om hur man tränar och om allt annat som har betydelse för hälsan är värdefullt för både individ och samhälle. Men skall man verkligen ägna stor del av ämnet till sociologiska studier? Är det rimligt att en elev som i övrigt uppnår alla krav för betyg A skall sänkas till betyget D om personen bedöms att endast översiktligt kunna ”diskutera friluftsliv, motion och idrott som sociala och kulturella fenomen”? Är det så viktigt att kunna göra det utförligt och nyanserat, så att man måste ställa det som ett kompromisslöst krav för högsta betyget i idrott och hälsa?

Under alla mina år som lärare har jag stött många dokument och direktiv från Skolverket. Många är bra och andra har man så klart haft lite synpunkter på. Den nya kursplanen i idrott och hälsa för gymnasiet är den snurrigaste och mest världsfrånvända arbetsinstruktion jag någonsin haft. För ämnets och alla elevers skull: Gör om!

Tor Nilsson

idrottslärare

Lund