Låt lärare och rektorer återta makten i skolväsendet
Ingen frågar däremot hur föräldrar kan tillåta att deras barn vistas ute på byn, utan vuxnas tillsyn, klockan halv fyra på natten. Men om vi besvarar den andra frågan får vi också svaret på den första. Det handlar om hur vuxna fostrar sina barn och om skolans indirekta men ändå helt avgörande roll i denna process.
Det finns med stor sannolikhet ingen förälder i det etniskt homogena Vellinge som skulle låta sin tolvåring vistas vid Burger King i Höllviken nattetid. Skälen är så uppenbara att de knappast kräver någon redogörelse. Ett barn med sådana önskningar skulle prompt tillrättavisas, med tillhörande skam och välgörande nesa. Varför verkar inte barn förmanas i motsvarande mån av föräldrar i våra invandrartäta utanförskapsområden? Oron och omsorgen bland de föräldrar som bor här är avgjort inte mindre än så kallade etniska svenskars.
Att invandrade föräldrar har svårare att motverka sina barns skadliga beteenden beror inte på bristande omtanke eller avvikande värderingar, utan på att de lämnats därhän av en skola och socialtjänst som synes ursäkta eller släta över allt olämpligt uppförande. För den som inte genomskådat det svenska folkhemmets outtalade koder och inte heller behärskar språket blir samhället med nödvändighet obegripligt, vilket resulterar i en bristande förmåga att upprätthålla självklara normer. I stället tar dessa föräldrar seden dit de kommer, såsom den framstår för dem. Det är inte märkligt.
Det är inte heller märkligt att barn testar gränser. Problemet uppstår när ingen verkningsfull gränssättning äger rum. Detta hade kunnat ske i skolan, men genom en lång följd av ogenomtänkta politiska reformer och beslut har Sveriges lärare de senaste decennierna berövats all auktoritet. Skolans styrdokument har skapat en mental kultur där lärare avstår från ett tydligt ledarskap för att inte riskera kritik, eller ännu värre, från elever, föräldrar eller skolledningar.
I välmående kranskommuner till storstäderna har alltså resursstarka föräldrar kunnat vara en motkraft till skolans låt gå-kultur, men andragenerationens invandrarbarn har inte haft samma förmån. Deras vårdnadshavare har på grund av bristande språkkunskaper och kännedom om svenska förhållanden haft svårt att axla föräldrarollen på ett adekvat sätt. Det är i ljuset av detta som vi måste förstå att Adriana inte låg i sin säng denna ödesdigra natt i början av augusti.
Just detta barn blev ett offer men var samtidigt en potentiell del av rekryteringsbasen för de kriminella gängen. I inte obetydlig utsträckning är även förövarna offer, svikna av ett samhälle som inte satte ner foten när det ännu fanns möjlighet och inte heller erbjöd en acceptabel utbildningsmiljö ägnad att bygga självkänsla och skapa framtidstro. Det är i denna mylla som gängkriminaliteten gror.
Ska vi börja vända på våldsutvecklingen, måste vi således börja från grunden och systematiskt återföra makt och resurser till lärarkåren. Vägen dit börjar med en radikal omskrivning av läroplanerna där fokus ska ligga på elevers skyldigheter och lärares befogenheter.
Utanför hemmets väggar är nämligen skolans normskapande arbete det viktigaste förebyggande verktyget för ett fungerande samhällskontrakt, i synnerhet i avsaknad av ett välfungerande föräldraskap. Den bristande respekten för lärarna, ordningsmaktens första linje, spiller nu med obändig kraft över på all myndighetsövning, inklusive socialtjänst, polis- och rättsväsende. Det är därför som det kastas sten på blåljuspersonal.
Det är hög tid att låta lärare och rektorer att återta makten i skolväsendet. På så sätt underlättas för föräldrar i Botkyrka, och i förekommande fall även i Vellinge, att återta ledarskapet i familjen – där samhället börjar.
Lars Hemzelius (SÖS),
leg lärare
