Lärarna inte med på spjutspetståget
Under förra veckan publicerades ett antal artiklar om Spjutspetsskolan i Trelleborgs Allehanda och Sydsvenskan. Först ut var en artikel av kommunalrådet Egil Ahl, och dagen efter refererades en presskonferens, där tankarna kring Spjutspetsskolan presenterades.
Egil Ahl beskriver omorganisationen som ett sätt att frigöra tid för lärarna så att det blir mer tid över till samvaro med eleverna och "elevpedagogik". Jag förmodar att Egil Ahl bland annat syftar på de samtal som varje mentor ska ha med sina elever var fjortonde dag och med föräldrarna varje månad. Att vi på något sätt avlastats för att få mera tid till detta är en nyhet som kräver en förklaring. På Köpingeskolan har några sådana lättnader inte aviserats. Mentorskap är för övrigt inte något nytt, Egil Ahl. Endast ordet är nytt och har ingenting med Spjutspetsskolan att göra. Jag har varit mentor sedan 1971.
I artikeln framgår det också att lärarna vidareutbildats i pedagogik för att ytterligare stimulera eleverna till eget lärande. Även detta har gått mig och mina kolleger fullständigt förbi. De enda som fått någon form av vidareutbildning är processledarna.
Lika verklighetsfrämmande är artikeln från presskonferensen. Där kan man bl a läsa att "barn som har lite problem att klara matematiken kommer att erbjudas extralektioner i grupper om cirka fem elever". På Köpingeskolan kämpar vi just nu med tjänstefördelningen inför nästa läsår och vet ännu inte om det är möjligt att ha matematik och engelska i mindre grupper än helklass, alltså 25 – 30 elever. Några extralektioner i grupper om cirka fem elever är det inte tal om.
Man kan också läsa att de skeptiska rösterna helt har tystnat och att entusiasmen och nyfikenheten är stor ute på skolorna. Mitt intryck är det rakt motsatta. Att vi dessutom på ett tidigt stadium involverades i arbetet med Spjutspetsskolan är ett häpnadsväckande påstående. Här har allting gått uppifrån och ner. Någon delaktighet i processen har mina kolleger och jag definitivt inte känt.
För en tid sedan skickade lärarna på Köpingeskolan ett brev till skolnämnden med synpunkter på de förändringar i resursfördelningen mellan skolorna som nämnden tänkte genomföra. Det skulle vi inte ha gjort! Vi togs i örat för att vi inte gått den föreskrivna vägen, som innebär att lärarna meddelar processledarna sina synpunkter. Dessa vidarebefordrar till rektor, som går vidare till områdeschefen, som tar upp ärendet med skolchefen, som dryftar frågan med skolnämnden. Var och en som lekt viskningsleken vet hur meddelandet förändras under processens gång.
Inte mindre märkligt var skälet till att vi kritiserades. Vi agerade odemokratiskt. I ett land där det sedan urminnes tider har varit vars och ens rätt att skriva till kungen eller regeringen anses det odemokratiskt, när lärare tar kontakt med skolnämnden.
Demokrati är ett av vår tids mest missbrukade ord. Varje politiskt system med självaktning utmålar sig som demokratiskt. Hela Östeuropa bestod av "folkdemokratier" fram till murens fall. Den demokratin bestod i att makthavarna fattade beslut och folket kommenderades ut för att entusiastiskt hylla dem. De som inte gjorde så bestraffades hårt. Det är kanske ingen tillfällighet att en bit av Berlinmuren finns i Trelleborg. Den är dessutom symboliskt placerad på gymnasiets skolgård. "Folkdemokratierna" har fallit, och makthavarna har förpassats till skampålen eller fallit i glömska. Dagens hjältar heter Lech Walesa och Vaclav Havel.
Visioner är nödvändiga för att utveckling ska komma till stånd. Vem kan tycka att det inte är bra med mentorssamtal eller att vi ska sträva mot högre meritvärden? "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna" brukar man säga. Jag diskuterar ofta mål med mina elever, men jag höjer ett varnande finger när de sätter målen för högt. Risken för bakslag är stor, och då kan man helt tappa sugen.
Att ha som mål att Trelleborg ska nå toppresultat och gå om städer som Lund och Uppsala med en helt annan befolkningsstruktur är just exempel på att sikta för högt. Det är inte bara risk för bakslag. Det drar ett löjets skimmer över projektet, och det var väl inte meningen?
I Sydsvenskan liknades Spjutspetsskolan vid ett tåg. Entusiasterna hade stigit på medan skeptikerna stod på perrongen. Jag känner mig inte som en utvecklingsobenägen pedagog. Om detta må dock andra döma. Däremot har jag för vana att inte stiga på första bästa tåg utan först ta reda på vart tåget går.
Det är min plikt som tjänsteman att utföra de uppgifter jag åläggs. Det har jag alltid gjort och det kommer jag att fortsätta med även i Spjutspetsskolan. Det förmenar mig dock inte rätten att som medborgare framföra mina åsikter. Så går det nämligen till i en demokrati.
