Kan vi bota vårdköerna?
En handlare på Väster i Malmö har ett praktiskt kösystem; När kön till den kassa som är i funktion består av mer än åtta personer så hamnar den sist anlände vid en av butikens pelare. På pelaren sitter en knapp. När hon/han trycker på knappen hörs en automatisk högtalarröst: "Ett personalmeddelande; Personal till kassorna". Ny personalen bemannar omedelbart ytterligare en kassa och kön försvinner. Knappen kommer flitigt till användning under rusningstid – när det är mycket folk i butiken - men används sällan under resten av dagen. Då tar personalen i stället hand om leveranser och ställer in i hyllorna. Personalen räcker till och servicen är utmärkt. Kunderna och tillgången på kunder styr personalens insatser.
Inom sjukvården diskutera vi ständigt köproblemet. Trots att sjukvårdsköer oftast har en stabil längd och därför är ganska ointressanta; I en statisk kö tillkommer hela tiden lika många som expedieras - och lämnar "vårdbutiken". Med en punktinsats får man, helt eller delvis, bort kön. När man återgår till normal verksamhetsnivå så krävs ett accelererande insjuknande för att förlänga vårdkön. Eller så krävs att de sjuka köper nya typer av varor – som när man inför "nya" behandlingsmetoder. I alla andra fall är "kassan" redan från början underdimensionerad och/eller expedierar för långsamt.
Man skulle alltså ganska lätt kunna effektivisera stora delar av vården med hjälp av en rimlig resursfördelning och goda incitament. I ett sjukvårdssamhälle med fria vårdgivare finns det till och med en risk att någon blir lika duktig på att ta hand om köer som handlaren i Malmö. Med en flexibilitet för fler uppgifter i utvalda situationer; som att låta nattpersonalen på operationsavdelningen ha hand om uppgifter på akutmottagningen nattetid.
Men problemet är att det kostar mer att bota fler. Och det effektivitetskrav som nu ligger på vården att man måste producera mer vård för mindre pengar. Detta har resulterat i ett omänskligt tryck på en verksamhet som redan utsatts för stora påfrestningar, och situationen är nu så bekymmersam att den kräver en reform av hela vårdapparaten om man inte vill riskera en vårdkollaps. Man kan inte ha kvar systemet med beställare/finansiär och verksamhet/utförare i samma organisation på alla vårdnivåer.
Politikerna måste lämna över ansvaret för delar av verksamheten. I stället för att detaljreglera verksamheten, måste de koncentrerar sig på att bestämma vilka sjukdomar som skall behandlas, hur vården skall finansieras/betalas, kontrollera kvaliteten på utförda tjänster och entusiasmera vårdgivarna. Det är först då som man kan skapa verkliga förutsättningar att få bort vårdköerna och utveckla nya behandlingstekniker samtidigt som vården blir billigare för skattebetalaren och attraktivare för vårdarbetarna.
Prioritera, prissätta, produktkontrollera och popularisera – ta fram incitament.
Det är detta som landstingspolitik borde handla om. Inte att krampaktigt krama ut mer vård för mindre pengar genom ständiga omorganisationer. Med en ökande risk för i oro i verksamheten och till slut kanske en kollektiv vårdutmattningsdepression.
Det är bättre ekonomi att bevara och vårda våra välfungerande vårdbutiker och den lojala personalen. Och ett effektivt sätt att behålla både kontroll och ansvar.
