Jordbrukssubventioner gör fattiga fattigare
Den 15 juli skrev Frankrikes jordbruks- och fiskeminister, Dominique Bussereau, en artikel i Svenska Dagbladet där han försvarade europeiska unionens jordbrukspolitik. Författaren ansåg att den protektionistiska jordbrukspolitiken är "till stor gagn för Europas befolkning" och beskrev Europa som utvecklingsländernas största försvarare i WTO-förhandlingarna.
Det är tveksamt om bönderna i tredje världen håller med Bussereaus påstående. Sedan 1950-talet har de europeiska staterna byggt upp höga protektionistiska murar kring jordbruket. Höga tullar har hindrat utländska bönder från att sälja sina varor till Europa, samtidigt som de europeiska producenterna fått orättvisa fördelar i det att deras produkter subventioneras starkt. Resultatet har inte enbart varit dyrare livsmedel för Europas konsumenter, utan även en massiv utslagning av fattiga länders bönder och förlorade inkomster för länder i tredje världen.
Denna planekonomiska politik har lett till att enorma köttberg produceras i Europa som ingen vill köpa, samtidigt som familjer i Afrika inte har råd att skicka sina barn till skolan eftersom de inte kan exportera sina varor till de rika grannarna i väst. Europeiska konsumenter får köpa betydligt dyrare livsmedel och de industrier som köper in jordbruksvaror får högre kostnader och kan därmed skapa färre jobb.
De enda som gynnas är ett fåtal privilegierade bönder i Europa och politiker i länder såsom Frankrike, som mottar enorma bistånd från andra EU länder till sitt jordbruk. Kanske är det inte förvånande att frankrikes jordbruksminister försvarar denna politik, men får verkligen detta krassa självintresse dominera?
Vi har mycket att tjäna på att öppna upp jordbrukspolitiken för rättvis konkurrens. Världsbanken räknar med att om de tullar och subventioner som finns kring jordbruket togs bort i hela världen så skulle den globala ekonomin växa med hela 350 miljarder dollar. En stor del av detta skulle tillfalla de fattiga länderna, som är de största förlorarna på denna politik. De konsumenter som skulle gynnas av lägre priser på livsmedel finns i hela världen och i alla inkomstklasser.
Detta handlar alltså inte om en form av bistånd, utan om möjligheten att i samarbete med varandra skapa ett ekonomiskt mervärde som gynnar såväl producenter som konsumenter. När vi ger bistånd hamnar alltid en stor del av pengarna bland krigsherrar och korrupta politiker, samtidigt som ett internationellt bidragsberoende skapas. En fri jordbruksmarknad möjliggör istället att konkurrenskraftiga näringar skapas i tredje världen som kan stå på egna ben.
Frågan om skatter och subventioner på smör och vete handlar i första hand inte om hur mycket pengar Frankrike ska få från Sverige, utan om världens fattiga ska få möjligheten att skapa sig en bättre framtid eller inte. Det är moraliskt fel av Europas politiker att genom tullar och subventioner förstöra fattiga människors inkomstmöjligheter. Vem vill vi sätta först, ett fåtal franska bönder eller hundratals miljoner individer i tredje världen?
