Förstaliga skatteutjämningen

Att kommuner som ökar skatteunderlaget till och med kan förlora på det är en effekt som finns kvar även i det nya förslaget till skatteutjämningssystem mellan kommuner och landsting. Staten måste ta över ansvaret för fattiga kommuner. Det skriver Det skriver Chris Heister (m) Oppositionslandstingsråd Stockholms läns Landsting Krister Hammarbergh (m) Oppositionsråd Luleå. Det ligger nu ett förslag från den statliga Utjämningskommittén om ett nytt skatteutjämningssystem. Lite mindre krångligt, men fortfarande krångligt.Det föreslagna systemet har också lika negativa effekter som sin föregångare eftersom grunderna i utjämningssystemet i praktiken lämnas oförändrade. Det nuvarande och det föreslagna systemet bygger båda på att det sker en överföring av resurser mellan kommuner och regioner. Varje förändring innebär att det skapas vinnare och förlorare. Kommunala skattemedel på en ort finansierar en annan orts prioriteringar. Det är inte rimligt. Den yttersta konsekvensen av ett sådant system blir att en låginkomsttagare i en kommun tvingas finansiera en höginkomsttagare i en annan kommun. Den debatt som följt i spåren av förslaget till förändrat utjämningssystem talar här sitt tydliga språk. Land står i dag mot stad. Norrbottningar hetsas mot Stockholmare, Stockholmare mot Norrbottningar. Så borde det inte vara. Många glesbygdsregioner dras i dag med utflyttning och stora sysselsättningsproblem.Storstadsregionerna å sin sida brottas med ett växande socialt utanförskap och svår trängsel i såväl trafiken som bostadsmarknaden. Konsekvenserna av denna politik är förödande. Det finns åtskilliga bevis på att dagens utjämningssystem är djupt tillväxtfientligt. Den del i systemet som kallas för inkomstutjämning, innebär att en kommun som satsar på tillväxt inte får behålla resultatet av sina ansträngningar. För många kommuner innebär det att det blir en dyr förlustaffär om invånare flyttar till kommunen eller om man går från arbetslöshet till jobb. I vissa fall är förhållandet så illa att det lönar sig bäst rent kommunalekonomiskt om människor flyttar därifrån eller blir arbetslösa. Detta är inte något särskilt Stockholms- eller Luleåproblem. Tvärtom. Detta är ett problem för alla de kommuner och landsting i vårt land som har ambitionen att växa och förbättra livsvillkoren för sina invånare. Följden har blivit stora skattehöjningar, vilka gröpt ur tillväxtförutsättningarna för landet som helhet. Systemet har nu resulterat i att Stockholmsregionens positiva tillväxtutveckling har brutits. I tillväxtens ställe ser vi hur konkurserna ökar och arbetslösheten växer. Denna utveckling vinner ingen i Sverige på. Utjämningsskatten i sin nuvarande form måste avskaffas. Självfallet måste det finnas någon form av stöd till de delar av landet som råkar i ekonomiska bekymmer, men det stödet måste regeringen och staten ta ansvar för över statsskatten. Med en sådan lösning skulle det gå att hjälpa kommuner med en svag skattekraft eller ogynnsam struktur utan att stjälpa andra.