Fallet Quick inte obegripligt
Under 1960-talet utmanades den traditionella psykiatrin, dels av en alltmer radikaliserad vänster, dels av den psykoanalytiska rörelsen. Vi förlorade på alla fronter. Inom den psykoanalytiska skolan uppstod nu sekter med allt märkligare teorier och behandlingsmetoder. Vetenskapliga belägg saknades. På Säters sjukhus (just det) fanns en kuratorspraktikant som påstod sig bota psykoser med en speciell samtalsmetod. Detta nys togs på stort allvar av myndigheterna och blev föremål för en utredning av högt kvalificerade experter.
Jag hade då börjat arbeta i Norge och fick i knät en patient vars problem den behandlande psykologen förklarade med bortträngda minnen av faderns sexuella övergrepp. Rent nys. Ungefär samtidigt frigavs en man i Norge efter tre år i fängelse: dömd för övergrepp på dottern. Anklagelserna var bisarra, objektiv bevisning saknades. ”barn och kvinnor ljuger inte” Norge hade problem – men bättre omdöme.
Grundregeln i psykodynamisk samtalsbehandling – att insiktspsykoterapi förutsätter jagstyrka – övergavs av de nya terapeuterna. Att detta kan vara farligt fick jag se med egna ögon på Rättspsykiatriska kliniken: en man som undersöktes efter att ha mördat sina föräldrar. Han tyckte att terapeuten givit honom goda skäl för detta. Patienten dömdes till vård. Terapeuten då? Dåligt omdöme är inte straffbart, det hela tystades ner.
Under det sena 1970-talet, och decennierna som följde, utformades en ny psykiatri av en handfull personer, i maktens knä och med goda relationer med massmedia. Vi cirka tusen andra var ointressanta, lika väl som behovet av forskningsstöd för denna nya psykiatri. Lokala tok-kulturer kunde utvecklas, inom fängelser (sexualbrottsbehandling) såväl som den behandlande rättspsykiatrin. Till detta bidrog att nationell samordning och forskningsanknytning saknades (och saknas).
Säters sjukhus drabbades igen – nu av en överentusiastisk terapeut som fick fria händer att behandla en person som var på desperat jakt efter uppmärksamhet och ångestdämpande läkemedel, och som behövde en ursäkt för sitt livshaveri. Sedan rullade det på – med nya aktörer som hade egna intressen. Laget blev större än jagen – uppdraget var att binda en seriemördare till ett antal ouppklarade mord och samtidigt ge honom en förklaring till och ursäkt för den han blivit (en fasansfull uppväxt fylld av sexuella och andra övergrepp från bägge föräldrarna). Ett antal utomstående experter hakade på med egna cirkusnummer. Det är som den typiska orsaken till flyghaverier: en olycklig kombination av i sig inte särskilt allvarliga riskfaktorer. Några av oss (till exempel Tomas Eriksson i Göteborg) såg med stigande häpnad på cirkusen men vi hade ingen röst. Leif GW hade röst och var kritisk och klarsynt. Det räckte inte.
I dag används inte sådana terapimetoder. Vi psykiatrer börjar långsamt få gehör för kravet på vetenskaplig evidens, men det finns nästan inga forskningsmeriterade psykiatrer kvar som kan sprida sådan kunskap till den vardagspsykiatriska verksamheten.
Nu ska Socialstyrelsens rättsliga råd uttala sig om Sture Bergwalls psykiska hälsa och risken för ny brottslighet. Vem sitter i det rådet? Jurister, riksdagsledamöter och andra personer utan erfarenhet av tung psykiatrisk slutenvård är i stor majoritet. Rådet saknar kompetens för uppdraget. Är det en oberoende instans? Knappast i ett litet land där många kliar ryggar, några hatar varandra och alla känner alla. Ingen kommer att vara intresserad av att huvuden rullar. Släta över och gå vidare.
Mitt förslag: erbjud den norska Rettsmedisinsk kommisjon uppdraget. Det vågar man nog inte för där finns oberoende och hög kompetens.
