EUs jordbrukspolitik är inget bytesobjekt

Europas jordbruk har haft en enorm produktivitetsutveckling under de senaste 150 åren. År 1850 var 70 procent av befolkningen sysselsatt inom jordbruket. Nu är andelen bara 1-2 procent. Då kunde man inte livnära befolkningen. Nu är Europa en stor aktör på världsmarknaden. Samtidigt finns det en omfattande kritik mot EUs jordbrukspolitik för att den är ineffektiv, hämmar utvecklingen i tredje världen och är dyr för konsumenten. Vi menar att den kritiken delvis är förlegad och obefogad och att jordbrukspolitiken nu är på rätt spår. Det gäller dock att förstå historien och visa tålamod för reformerna.

Så sent som efter andra världskriget kunde inte Europa förse befolkningen med mat. Romfördraget från 1956 är ett av EUs grunddokument och präglas av försörjningsproblematiken. Målsättningarna var bland annat att säkra konsumenterna billiga varor, säkra jordbrukarna en skälig levnadsstandard och höja produktiviteten genom tekniska framsteg

Målsättningarna lyckades över förväntan. Vid slutet av 70-talet hade politiken lett fram till överskott på de flesta produkter med smörberg och spannmålsöverskott. Genom MacSharryplanen 1992 börjande man minska utbudet genom obligatorisk träda och prissänkningar. Nästa steg var Agenda 2000 där man fortsatte med ytterligare prissänkningar. Vikten av att skydda miljön lyftes fram genom ett omfattande regelverk och utsatta regioner får speciella stöd. Senaste reformen heter MTR, Mid Term Review. Den sjösattes 2005 och är den hittills mest revolutionerande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Sedan 2001 pågår en ny handelsrunda inom världshandelsorganisationen WTO. Där sätts jordbruk och fattigdomsbekämpning i fokus. I denna så kallade Doharunda behandlas för första gången jordbruksprodukter som vilka andra varor som helt ur handelssynpunkt. Förhandlingarna går trögt och jordbruket beskylls för att vara bromskloss. Nästa tillfälle att försöka komma överens är i Hongkong i december i år.

EU har anpassat sin jordbrukspolitik efter riktlinjerna i Doharundan genom den senaste omvälvande MTR-reformen. Europas jordbruk har berett sig på att avskaffa exportsubventioner, minska inhemska stöd och öka importen från fattiga länder. För socker har EU-kommissionen föreslagit volym- och prissänkningar på 40 procent, som man vill ha klart till Hongkongmötet. Reformvilja saknas alltså inte.

Men EU har under den senaste tiden kommit under starkt tryck att gå ännu längre än den senaste reformen. De finns tyvärr många intressen inom Europa som gärna säljer ut landsbygden för att själva vinna fördelar på andra områden. Den svenska regeringen är sorgligt nog starkt pådrivande i denna riktning. Det är med mycket stor oro som vi ser hur jordbrukets konkurrenskraft, möjligheten att bevara och utveckla det öppna kultur- och odlingslandskapet samt möjligheten till en diversifierad utveckling av landsbygden undergrävs. Chansen att också utveckla viktiga energiråvaror riskerar därmed att gå om intet.

Det är viktigt att hålla fast vid de genomförda reformerna och låta dem få verka fullt ut innan nästa steg tas. Möjligheterna att producera livsmedel och energiråvara av högsta kvalitet får därför inte utgöra ett bytesobjekt, vilket som helst, på den globala arenan.

Sven Gunnar Persson(kd)

Riksdagsledamot i miljö- och jordbruksutskottet

Otto von Arnold, Klagstorp, ordförande Sveriges betodlare