Dags för europeisk rekonstruktion

Att med enbart åtstramningar och skattehöjningar rätta till de accelererande budgetunderskotten och statsskulderna i de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien) är en farlig politisk väg. Arbetslösheten och i synnerhet ungdomsarbetslösheten i Sydeuropa på 25–45 procent löses inte med bara drastiska neddragningar och skattehöjningar.

Utvecklingen under mellankrigstiden är ett varnande exempel. Finansminister Borg hänvisar i sina rekommendationer till Sveriges åtgärder under vår nittiotalskris. Men han under­låter att nämna att exportindustrin hade draghjälp av en flytande krona. På samma sätt säger ekonomiprofessor Hans-Werner Sinn, som naturligtvis vill skydda tyska intressen: ”Det är dags för Europa att se sanningen i vitögat och påbörja de svåra anpassningsprocesser som är nödvändiga för att få eurozonen i balans”.

Men det är bara att konstatera att euron redan i princip brutit samman genom att medlemsländerna nonchalerat reglerna i tillväxt- och stabilitetspakten. En valutaunion utan gemensam finanspolitik är dömd att misslyckas och i ett historiskt perspektiv är det inget unikt att valutasamarbete och valutaunioner bryter samman.

En ordnad utbrytning ur euron och devalvering för de sydeuropeiska länderna skulle öka sysselsättning, investeringar och konkurrenskraft samt eliminera riskerna för politiska kata­strofer och i värsta fall nya diktaturer. Frågan är om inte ett snabbt rekonstruktionsalternativ med viss nedskrivning av skulder och devalvering för de värst utsatta staterna vore ett bättre alternativ än dessa ständigt åtkommande förhandlingar om nya lånepaket. Det skulle dessutom stabilisera finansmarknaden och gynna ett fortsatt framgångsrikt europasamarbete.

Även Sverige borde i dagens svårbedömda ekonomiska läge passa på att stärka sin internationella konkurrenskraft genom radi­kala reformer. Den exceptionellt höga ungdomsarbetslösheten kring 25 procent, jämför Tysklands nio procent och Hollands åtta procent, vittnar om grundfel i våra ekonomiska system.

Det är hög tid att inse att ungdomar måste in på arbetsmarknaden och får inte stoppas av föråldrade las-regler och arbetsmarknadspolitik. Med dagens förutsättningar ger anställningar via bemanningsföretagen, som i sig säkert har en viktig funktion, ett högre kostnadsläge för svensk företagsverksamhet. Varför inte lära av den danska flexicuritymodellen.

Förändringar av skattepolitiken krävs för att stimulera till start av nya företag och för att redan etablerade verksamheter skall utöka sin arbetsstyrka. En radikal omstrukturering av skatteuttaget från direkta till indirekta skatter skulle dramatiskt förbättra den relativa konkurrenskraften för svensk verksamhet.

Inkomstskatter och arbetsgivaravgifter bör reduceras och momsen göras enhetlig och eventuellt höjas inom ramen för EU-reglerna. Starkt köpsvaga grupper ges stöd selektivt. Kostnaden (priset) för arbetskraft sänks dramatiskt utan att lönebildningen behöver störas. Incitamentet för vidareutbildning ökar, vilket påverkar utbudet av kvalificerad arbetskraft positivt.

Fördelen med indirekt beskattning i momsform ger företagen konkurrensneutralitet genom att skatten lyfts av på insatsvaror- och tjänster vid export. Som konsument med mera pengar i handen möts vi av en högre prisnivå och kan välja mellan att antingen konsumera eller spara. Sparbenägenheten ökar och främjar tillgången på kapital för investeringar. En kombination av en förändrad arbetsrätt och en omstrukturering av skatteuttaget skulle väsentligt förbättra förutsättningarna för konkurrenskraft och sysselsättning.

Per Ingvar Jönsson

doktor i ekonomisk historia

Trelleborg