Avskaffa bastuklubbslagen

Sedan 1987 har så kallade bastuklubbar varit förbjudna. Nu finns ett regeringsförslag om att avskaffa bastklubbslagen. Vi liberaler tycker att det är bra, eftersom samhället inte i onödan ska lägga sig i hur vuxna människor väljer att umgås. Det skriver de folkpartistiska riksdagsledamöterna Ulf Nilsson och Hans Backman (fp) i dagens debatt. Genom lagen om förbud mot så kallade bastuklubbar och andra liknande verksamheter förbjöds anordnandet av tillställning eller sammankomst,till vilken allmänheten har tillträde "om tillställningen med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare". I klartext förbjuds alltså vissa tillställningar, där privatpersoner har sexuellt umgänge med andra privatpersoner. Bastuklubbslagen tillkom främst på grund av oron för HIV-spridning bland vissa homo- och bisexuella män på det tiotal klubbar som då fanns i storstäderna.I Smittskyddskommittén begärde folkpartiet att bastuklubbslagen skulle tas bort, eftersom den inte fyller någon funktion. Även kommittémajoriteten stannade vid denna slutsats. Det finns tvärtom tecken på att den försvårar arbetet mot HIV. Det uppmuntrar ju knappast till skyddad sex när åklagare åberopar förekomsten av kondomer i en lokal som bevis för brott mot bastuklubbslagen. För oss liberaler är det viktigt att slå fast att det enda hållbara argumentet för staten att förbjuda bastuklubbar är om man kan motverka allvarliga epidemiska sjukdomar. Detta argument måste i sin tur vägas mot individens rätt till integritet. Några moraliska aspekter på hur vuxna människor lever ut sin sexualitet tillsammans och utan tvång, i avskildhet och utan betalning ska staten inte ha. Om det i samband med sådana tillställningar skulle förekomma sexuella övergrepp genom våld, tvång eller utnyttjande av beroendeställning etcetera är dessa gärningar straffbelagda genom annan lagstiftning. Mot denna bakgrund bygger bastuklubbslagen helt på antagandet att vissa platser är farligare än andra ur smittspridningssynpunkt. Men det är ju inte platsen som avgör om en sexuell förbindelse innebär fara för smittspridning, utan sättet som människor har sex på. En sexuell handling blir varken mer eller mindre riskfylld om den utförs i en bastuklubb, jämfört med om den utförs i den egna sängkammaren. Att då förbjuda bastuklubbar eller ålägga dem särskilda restriktioner enbart på grund av att besökare använder dem för sexuella möten visar på ett moraliserande synsätt gentemot vissa människors frivilligt utövade sexualliv. Naturligtvis anser vi inte att oskyddat sexuellt umgänge är riskfritt. Det förebyggande arbetet mot HIV och andra sexuellt överförda sjukdomar måste intensifieras. Som framgår av smittskyddskommitténs betänkande finns det inte några belägg för att bastuklubbslagen haft någon betydelse för att minska HIV-spridningen. Eftersom bastuklubbslagens HIV-preventiva effekt är i bästa fall obefintlig och i värsta fall negativ och lagen dessutom är ett ingrepp i människors integritet och privatliv, finns det mycket goda skäl att nu avskaffa lagen.