Avdragsrätt för välgörenhet

Julen ska vara en generositetens högtid. En bra julklapp från de styrande vore att ge oss alla rätten att få göra avdrag för gåvor till välgörande ändamål. Det skriver Lennart Frii, hovrättsråd och författare, Lilla Beddinge i dagens debatt. Snart skall vi i den stora televisionen se Karl-Bertil Jonsson åka runt och dela ut julklappar och få höra honom och då med tindrande ögon säga att man skall ta från de som inte behöver och ge till de som behöver. Och hans fader kommer även detta år tycka att hans son är en idiot, i alla fall till att börja med. Men den behövs, denna välgörenhet. I dagens pratsamhälle har staplats storvulna uttalande om att forskningen spelar en strategisk roll i samhällsutvecklingen. Men vad betyder det mera konkret? Vad har gjorts för forskningens vardag? Tyvärr tycker jag att våra politiker inte har hämtat fram all den fantasi som krävs för att skapa ytterligare ekonomiska resurser. Politiska ord om forskningens roll får aldrig tillåtas lägga en dimridå över den medicinska forskningens och därmed vårdens känslomässigt och ekonomiskt svåra vardag. Då spårar orden, de politiska, bara ut i en eländig sprucken fernissa. Jag vill att nya vägar prövas för att tillföra den medicinska forskningen och därmed vården, medel att läka vad sjukdomar kan ge. I det följande föreslår jag att avdrag skall kunna göras för bidrag till medicinsk forskning. Först något om den vilja som finns hos vissa människor att hjälpa sin medmänniska. Ett tydligt bevis för att det i Sverige sedan lång tid tillbaka har funnits en offervilja och vilja att donera medel är det faktum att det finns över 40 000 stiftelser med en sammanlagd förmögenhet om numera minst 70 miljarder kronor. Den årligen exponerade Nobelstiftelsen och alla de andra spelar en viktig roll, just där inte det allmänna orkar komma in. Sådan privat filantropi som förekommer i stiftelserna har uppmuntrats genom skatteförmåner. Stiftelser och fonder är i praktiken befriad från all skatt. Detta kräver att de delar ut åttio procent av den årliga inkomsten. I Sverige finns det inte någon rätt för oss privata att kunna dra av gåvor till välgörande ändamål. Men varför skulle man inte, åtminstone på ett område som alla en gång på något sätt berörs av, nämligen den medicinska forskningen och omvårdnaden, kunna införa en sådan avdragsrätt? Särskilt som den offentliga sektorns resurser tycks kvida och det dessutom rör sig om ett område där det för ovanlighetens skull - i all fall om man bara läser läppar - tycks råda politisk enighet om behovet av fortsatta stora satsningar. De som tror sig veta mera än andra invänder säkert att en sådan avdragsrätt skulle brutalt strida mot principen att avdrag endast får ske för det som ger inkomst. Men, men nu är det så att lagstiftaren vid andra tillfällen tummat både en och flera gånger på dessa sakrala regler inom skatterätten, och då försiktigt satt ut en prövotid. Varför inte pröva något liknande för dem som vill skänka pengar till medicinsk forskning och därmed omvårdnaden om de redan sjuka. De som bestämmer mest kan sedan fundera över om denna avdragsrätt. Nya grepp att skaffa fram mera medel till den medicinska forskningen måste prövas. Detta är ett måste. Den verklighet som kräver samhällets skydd och stöd handlar om mänsklig inlevelseförmåga på vardagsplanet. Vem vill vara utan den?