Är det egentligen så att ekonomin är mer skör än vad som förmedlas i dessa valtider?
För att hamnområdet ska kunna byggas ut österut behövs massor av massor, cirka 90 000 ton. Detta motsvarar ungefär 2 250 lastbilstransporter (enkelväg) och medför omfattande kostnader. Turligt nog har det kommunägda avfallsbolaget Sysav erbjudit sig att bidra med massor för det facila priset av 1 krona per ton. Anledningen till detta är helt enkelt att man ser en möjlighet till gemensamma vinster. Massorna som erbjuds består nämligen av slaggrus innehållande bland annat rester från flygaska, keramik, metaller, oförbränt avfall samt andra otrevligheter. Fram till 2021 har Sysav fått betala mottagare för att bli av med detta.
Nu har dessa massor renats något mer och kan klassificeras som ”konstruktionsmaterial” men inte utan förbehåll. Marken som det används till måste klassas som industrimark och man får exempelvis ej bygga bostäder då detta anses förenat med ohälsa.
Det ter sig såklart lockande att få billiga massor och göra miljönytta. Ur ett avfallsperspektiv är det inte heller helt ologiskt. Mycket av dessa massor hade annars hamnat i slutdeponier eller andra konstruktioner som inte planeras att ”öppnas” på väldigt lång tid (vi pratar tresiffrigt antal år). Det är därför relevant att ha samma perspektiv på den planerade användningen av marken efter som vi låser den till en sorts användande: inga bostäder, inga skolor och ingen får gräva i marken.
För omkring hundra år sedan anlades välbehövliga industrier i Trelleborgs kommun. Arbetstillfällen skapades och säkert även skatteinkomster. Men var det en så bra investering sett över tid?
Trebolit-tomten, gasverket, gamla brandstationen, Weibulls samt områden i Albäck är fortfarande märkta av mycket besvärliga föroreningar. Undersökningar har pågått under årtionden bara för att fastställa omfattningen av föroreningarna. Ska marken någonsin kunna användas till exempelvis bostäder blir kostnaden för samhället enorm. Intäkter från bra belägna tomter hålls gisslan av föroreningar i marken. Det gäller att känna historien för att inte upprepa samma misstag igen.
”Det gäller att känna historien för att inte upprepa samma misstag igen.”Sven Tilly och Ingemar Clementson, Vårt Söderslätt
Att använda sig att förorenade massor för utfyllnad av mark har två uppenbara nackdelar:
• Det kan uppstå läckage som kontaminerar. Även om förtroendet för Sysav är stort går det inte med 100 procents säkerhet att säga att föroreningarna inte kommer att spridas. Det finns ingen garanti för att de ingenjörsmässiga lösningarna som ska säkerställa att föroreningar inte sprids fungerar hundra år framåt. Konsekvenserna kan bli stora då hela vår kust är i direkt anslutning till hamnområdet.
• Marken, där de förorenade massorna deponeras, kommer att vara låst till ändamålet för en väldigt lång tid framöver. Ska man någon gång i framtiden sanera kommer kostnaden bli enorm.
Med nuvarande förslag riskerar vi att skjuta en enorm skuld på våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Med denna åtgärd garanteras att kustlinjen vid Östra hamnen kommer förbli hamn/industri för en väldigt väldigt lång tid framöver. Och detta har skett i skymundan under flagg av ett ”byggnadstekniskt” beslut. Medvetet eller omedvetet?
Eftersom vi inte vet vad som händer om hundra år bör vi använda oss av försiktighetsprincipen. Kanske har fossil- och föroreningsfria transporter tagit över marknaden, kanske gods och personer tar en annan väg än via Trelleborg eller så har Trelleborgs hamn förvandlats till ett transportnav med 100 000 passerande lastbilar per dygn.
Poängen är att vi inte vet.
Varför då försöka spara kronor och ören när kommunens ekonomi är ”urstark” och hamnen ”går som tåget”?
Eller är det egentligen så att ekonomin är mer skör än vad som förmedlas i dessa valtider och att det inte går att få ihop kalkylen om inte Trelleborgs kommun ska agera slutdeponi åt regionens förorenade massor?
Sven Tilly och Ingemar Clementson, Vårt Söderslätt
