USA krävde ett friare Egypten
När jag tagit del av nyhetsrapportering från Egypten har jag ofta kommit att tänka på det citatet. Vi vet att folkliga protester tvingat diktatorn Mubarak att avgå. Men vi vet inte vad som kommer istället, om utvecklingen kommer att gå mot ett mer demokratiskt Egypten och Mellanöstern.
Eftersom vi inte vet något om framtiden söker vi svaren i historien. Det är naturligtvis den viktigaste kunskapskälla vi har. Men man måste vara medveten om att historien aldrig upprepar sig på något mekaniskt sätt. Alla analogier är bristfälliga.
Den stora frågan på senare tid har varit: Är det vi ser i Egypten ett nytt 1989, då ett antal länder i Östeuropa demokratiserades? Eller är det ett nytt 1979, då shahen av Iran störtades men ersattes av en ännu värre diktator, ayatolla Khomeini? Man kan ju minnas att 1989 också var året för Khomeinis fatwa mot författaren Salman Rushdie, liksom året då den kinesiska regimen krossade demokratidemonstrationerna på Himmelska fridens torg.
Det råder ingen enighet om hur lätt det är att bygga demokrati i nya länder. En grupp som varit övertygade om att demokratin bör införas över hela världen, och att 1989 kan upprepas, är de så kallade neokonservativa i USA. Denna riktning fick inflytande över amerikansk utrikespolitik efter terrorattackerna den 11 september 2001. Ibland har den på ett förenklat sätt gjorts ansvarig för allt som gick snett i George W Bushs utrikespolitik.
Att demokratisera Mellanöstern var ett viktigt mål för Bushs politik. Ett utslag av detta var det tal utrikesminister Condoleezza Rice höll i Kairo 2005. Hon konstaterade att USA alltför länge prioriterat stabilitet istället för demokrati, och varken fått det förra eller det senare. Nu skulle det bli annorlunda. Hon riktade kritik mot Mubaraks regim för dess behandling av oppositionella och krävde att de kommande egyptiska valen skulle vara fria och rättvisa.
Bushs och de neokonservativas syn på Mellanöstern har senare ofta hånats. I den franske islamkännaren Gilles Kepels bok ”Kampen om islam” (på svenska 2006) kritiseras de som trott på en ”remake på Östeuropas övergång från kommunismen”. Kepel raljerade över ”dem som liknat Saddam Husseins fall vid Berlinmurens – och på så vis visat sin okunskap om Mellanöstern”.
Nu har det plötsligt blivit högsta mode, inte minst inom vänstern, att jämföra Östeuropas och Mellanösterns demokratisering. Ofta görs jämförelsen av personer som tidigare uttryckt avsky för Bush och de neokonservativa. Det är något överraskande.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
