Tranströmer och politiken

Att just Tranströmer känns så relevant förvånar kanske dem som betraktat honom som en opolitisk författare. Förvisso tar hans dikter främst upp existentiella, allmänmänskliga ämnen. Och förutom den ofullbordade självbiografin ”Minnena ser dig” (1993) har han sällan skrivit i någon annan genre.

Att försörja sig som skönlitterär författare, och i synnerhet som poet, är svårt. Många författare har därför skrivit i tidningar. Tranströmer utbildade sig istället till psykolog, och kom att arbeta inom kriminalvården. Därigenom gjorde han en konkret insats och fick förmodligen djupare kunskaper om det svenska samhället än många av sina författarkollegor. Ändå kritiserades han på 1960- och 70-talen för att inte vara tillräckligt socialt och politiskt ”engagerad”.

Att Tranströmer tog illa vid sig av kritiken framgår tydligt av hans brevväxling med den amerikanska poeten och Tranströmer-översättaren Robert Bly (Air Mail, 2001). Överhuvudtaget ger Tranströmer i dessa brev en skrämmande bild av det svenska kulturklimatet. År 1968 skriver han:

”Man kräver politisk poesi, och då menar man inte att poesin behandlar den politiska verkligheten utan att poesin, vad den än skriver om, ska tala ett politiskt klichéspråk ... Det intellektuella livet blir ett sorts totalitärt reservat.” Två år senare konstaterar han att den anrika litteraturtidskriften BLM tagits över av en ”samling extrema vänstermän”, som ”nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien”.

Också i diktsamlingen ”Sanningsbarriären” (1978) finns ett kraftfullt avståndstagande från revolutionsromantiken. Tranströmer skriver om dem ”som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare”.

På 1980-talet skulle Tranströmer å andra sidan angripa nyliberala strömningar; ”kapitalets byggnader”. Han har aldrig velat följa tidsandan.

Idag är Tranströmer erkänd som vår ende levande författare av världsformat, en ständig Nobelpriskandidat. När han häromdagen fyllde 80 hyllades han unisont i press, radio och tv. Hans samlade verk har nu utkommit i en volym, och litteraturvetaren Staffan Bergsten har publicerat den utmärkta boken ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt” (Albert Bonniers förlag).

De som angrep Tranströmer på 60- och 70-talen är i stort sett glömda. En viss rättvisa finns det i världen.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.