S och MP stärker extremismen

Att samarbetet med Vänsterpartiet var en avgörande orsak till bakslaget är otvivelaktigt. Innan samarbetet inleddes låg alliansen under stort i opinionsmätningarna, och få trodde på en valframgång.

32 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av samarbetet med Vänsterpartiet, enligt en undersökning av United Minds. En stor grupp väljare tyckte också att vänstern fått för stort inflytande.

Samarbetet var inte endast opinionsmässigt problematiskt utan också moraliskt. Vänsterpartiet har inte gjort upp med sitt kommunistiska förflutna och intar fortfarande ofta extrema ståndpunkter. Därför har ingen tidigare socialdemokratisk ledare velat ha med partiet i en regering.

Man skulle kunna tro att Socialdemokraterna nu, efter väljarnas tydliga besked, skulle bryta med Vänsterpartiet. Men när Mona Sahlin intervjuades i Ekots lördagsintervju var hon tydligt positiv till ett fortsatt samarbete. Hon talade om de rödgröna partierna som den ”demokratiska” oppositionen, i motsats till Sverigedemokraterna. Sahlins ord måste uppfattas som ett hån av människor som flytt kommunismen, liksom av personer med kunskaper om 1900-talets historia.

Före valet underströk Miljöpartiet att Sverigedemokraterna måste isoleras. Man hoppades därför att Folkpartiet och Centern skulle samarbeta med de rödgröna ifall inget block fick majoritet. Men trots att man förväntade sig att borgerliga partier skulle agera konstruktivt vill man själv inte göra det. Miljöpartiet har avvisat inviterna från alliansen. Istället kräver man att Fredrik Reinfeldt skall bjuda in alla partiledarna, inklusive kommunisten Lars Ohly, till överläggningar.

Socialdemokraternas och Miljöpartiets agerande stärker extrempartierna. Främst naturligtvis genom att man fortsätter att legitimera Vänsterpartiet. Men också Sverigedemokraterna får större möjligheter att påverka politiken om det rödgröna samarbetet fortsätter än om Socialdemokraterna och Miljöpartiet agerar som enskilda partier.

Ett tydligt exempel på detta är frågan om det svenska engagemanget i Afghanistan. I denna fråga har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna en likartad uppfattning. Socialdemokraterna har tidigare stått betydligt närmare alliansen. Men inför valet lät man, obegriplig nog, Vänsterpartiet få diktera Afghanistanpolitiken, liksom andra delar av utrikespolitiken.

Det vore skamligt om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, två extremistpartier som bara stöds av en tiondel av befolkningen, fick ett avgörande inflytande över svensk utrikespolitik.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.