Havel skapade stor dramatik

År 1970 fick den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur, ett pris han då inte kunde hämta i Sverige. Några år senare publicerade hans storverk Gulag-arkipelagen, som beskrev Lenins och Stalins fånglägersystem. Publiceringen innebar att många intellektuella, inte minst i Frankrike, kom att ta avstånd från alla totalitära läror.

År 1975 fick den sovjetiske fysikern och medborgarrättsaktivisten Andrej Sacharov Nobels fredspris. Inte heller han fick lov att hämta priset. I sitt Nobeltal – som lästes upp av hans hustru Jelena Bonner – lyfte Sacharov fram Helsingforsavtalet, som nyligen undertecknats av USA, Kanada och en rad europeiska länder.

Avtalet sågs till en början som en seger för de kommunistiska länderna, som fick sina gränser erkända. Men det innehöll också skrivningar om att de mänskliga rättigheterna måste respekteras. Genom dissidenternas verksamhet kom denna del av avtalet att bli alltmer uppmärksammad.

I Östeuropa bildades medborgarrättsgrupper inspirerade av Helsingforsavtalet. Den viktigaste fanns i Tjeckoslovakien. Där undertecknade 242 personer i januari 1977 ett dokument som blev känt som Charta 77. Chartan hade tre talesmän, en av dem var dramatikern Vaclav Havel.

Dissidenternas insats bestod inte minst i att vara personliga exempel, de visade att man inte behövde ”delta i lögnen”. Deras mod var stort. Havel fängslades. En annan av gruppens talesmän, filosofen Jan Patocka, avled efter att ha utsatts för svåra polisförhör. Deras arbete var dock inte förgäves.

Tjeckoslovakien blev en demokrati och Havel valdes till president. Havels död nyligen känns nästan som slutet på dissidenternas epok – Solzjenitsyn, Sacharov och Jelena Bonner är sedan tidigare borta.

Havel har den senaste tiden blivit rättmätigt hyllad för sina insatser som medborgarrättskämpe och politiker. Det kan finnas skäl att påminna om att han också var en fin dramatiker. Han skrev några fascinerande pjäser, där författaren Vanek är huvudperson. I Vernissage är Vanek hembjuden till några vänner. Vännerna är stolta över sitt hem. De talar oavbrutet om hur stor möda de lagt ned på sin inredning och sin matlagning, och de uppmanar okänsligt Vanek att följa deras exempel och ägna sig mer åt sitt hem. Deras välvilja övergår i tyranni, och de blir rasande när Vanek vill gå hem tidigare än de har förväntat sig.

Problematiken i denna pjäs var naturligtvis tydlig för östeuropéerna. Men som all betydande litteratur är den också allmängiltig.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.