Äntligen Mario Vargas Llosa
När jag skrev min första krönika i denna tidning i oktober 2005 hade Harold Pinter precis fått priset, och jag beklagade att det inte istället gått till peruanen.
Men redan då hade jag egentligen gett upp hoppet. Vargas Llosa hade länge tillhört kandidaterna utan att få priset och hade slutat att nämnas i förhandstipsen. Till detta skall läggas att Vargas Llosa-beundraren Knut Ahnlund vid denna tid definitivt lämnade Svenska akademien.
Det är dock inte första gången som Akademien överraskat genom att ge det till någon ”gammal” kandidat som Günter Grass eller Doris Lessing.
Vargas Llosa är en ovanlig konstnär genom att han inte endast är genial utan också förnuftig. Det avspeglas i hans fina artiklar i skilda ämnen, varav en del finns samlade och översatta till engelska i volymen ”The Language of Passion”.
I sina texter har Vargas Llosa gett uttryck för liberala värderingar och tydligt tagit ställning för demokratin. Därmed är han en positiv kontrast till de många författare som genom åren vurmat för olika diktaturer.
Trots detta – eller kanske snarare just därför – anses Vargas Llosa politiskt kontroversiell bland svenska kulturskribenter.
Vargas Llosas politiska engagemang fick honom att kandidera i presidentvalet i Peru 1990. Det kommer också till uttryck i till exempel mästerverket ”Bockfesten”, som skildrar en av Latinamerikas många diktatorer, Rafael Trujillo.
Det som gör denna roman oförglömlig är kanske ändå inte främst det politiska innehållet utan Vargas Llosas skicklighet i personskildringen och hans förmåga att väva ihop olika parallellhandlingar.
Det finns typiska novellister, som Ernest Hemingway, och typiska romanförfattare. Vargas Llosa tillhör utan tvivel den senare kategorin. Hans fallenhet för att sy ihop olika intriger kommer till sin rätt i det större formatet. Vargas Llosas senast utgivna roman, ”Den stygga flickans rackartyg”, har en enklare komposition och hör också till hans svagare.
Förvisso har Vargas Llosa skrivit läsvärda noveller, på svenska finns samlingen ”Valparna”. Men det är nog ingen tillfällighet att flera av hans bästa kortberättelser finns insprängda i en roman, den delvis självbiografiska och helt underbara Tant Julia och författaren.
Det är en av Vargas Llosas många böcker som får läsaren att för en stund glömma samtidens alla dumheter och irritationsmoment. Det finns anledning att vara tacksam både mot Svenska akademien och mot Vargas Llosas svenska översättare, till exempel Peter Landelius, som gjort det möjligt också för oss icke spanskkunniga att njuta av hans romaner.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
