Vykort från Kafkasien
Antologin ”Best European Fiction 2010” är inledningen på ett internationellt projekt som årligen kommer att presentera ett urval av samtida europeisk prosa i engelsk översättning. Den rymmer noveller och i vissa fall romanutdrag från inte mindre än trettio länder.
Redaktören, den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon, vill råda bot på det stora underskott på översatt litteratur som han menar råder i USA. Samtidigt är ju stora delar av Europa litterärt sett ganska okända även för de flesta europeiska läsare.
Jag tror det ligger något i vad makedoniern Goce Smilevski säger i sin presentation, att en författare från hans land lätt hamnar i en bortglömd zon mitt emellan – han kommer inte från ett tillräckligt avlägset land för att röna ett ”exotiskt” intresse, men befinner sig heller inte tillräckligt nära västra och norra Europa för att betraktas som en ”riktig europé”. Därför borde den här antologin vara lika välkommen hos oss som hos nordamerikanska läsare. Trist att Sverige nästan är det enda landet som inte finns representerat. När jag förhör mig om anledningen upplyser det amerikanska förlaget mig om att man tyvärr bara mötts av tystnad eller ointresse från de berörda svenska institutionernas sida.
Det hör till antologins styrka att den inte har kidnappats av någon särskild estetisk riktning eller trend, utan tvärtom generöst speglar den rikedom av stilarter som finns på kontinenten. Från finkalibriga relationsdramer till chockerande helvetesvandringar i immigrationens bottenskikt. Från innerlig realism till essäistiskt färgade formexperiment.
Man påminns om att det är i östra Europa som mycket av det bästa skrivs idag. Bidragen från Bosnien, Bulgarien, Serbien, Slovenien och Kroatien utgör alla högklassig novellkonst. Efter att ha läst den slovenske författaren Andrej Blatnik, som genom korta stycken märker ut vardagens avgrunder, känner jag mig vidöppen för världen och öm inför all smärta den rymmer.
Det är en samling mycket traditionsmedvetna författare vi möter här. Den europeiska historien är tidvis högst närvarande, som när bosniern Igor Stiks skriver om kärleken under kriget utifrån föremålen på en marknad i Sarajevo, och ledtrådarna går ända tillbaka till första världskriget.
Jag kan bara hålla med Zadie Smith som i sitt förord pekar ut Kafka som den kanske tyngsta influensen i Europa idag, åtminstone att döma av detta urval. Hans ande svävar över några av de bästa bidragen. Som i serben David Albaharis berättelse – med dess lysande metaperspektiv – om en kvinnlig liftare som hamnar i Lyon, där vardagens lagar visar sig vara lika dunkla som de lantmätaren K. får tampas med i Kafkas roman ”Slottet”. Eller som i den flamländske belgaren Peter Terrins dystopi, där de ”Nya Åtgärderna” har trätt i kraft, myndigheterna sanktionerar mord och alla medborgare hela tiden ser sig nervöst över axeln. Det är ingen särskilt ljus samhällsdiagnos. Men den ger hopp inför litteraturens möjligheter att osäkra och förtrolla oss.
Henrik Nilsson
författare och litteraturkritiker
