Välfärdsnazism

Den unge tyske soldaten Heinrich Böll hade händerna fulla i det ockuperade Paris. Det var ingen ände på allt som skulle köpas, packas och postas till föräldrarna och fästmön hemma i Köln. En vacker gravyr, lök, kosmetika, tvål, skrivpapper, damskor, smör …

”Efter maten drog jag mig tillbaka till mina gemak där jag packade och packade i mitt anletes svett, elva paket”, pustade han i ett av sina brev hem. När han senare förflyttas till hemtrakterna för att vakta ryska krigsfångar hoppas han på tjänst i Antwerpen och chansen att där komma över ”härliga saker” som ”kaffe, cigarrer och kläder”.

I sin nu till svenska översatta bok om nazisternas ekonomiska pakt med det tyska folket, ”Hitlers folkstat”, citerar historikern Götz Aly med viss vällust ur Bölls utgivna brev från krigsåren. Där ser ni, tycks Aly vilja säga, för de tyska trupperna var kriget en köpfest. Inte ens en så anständig och genomreflekterad person som den blivande författaren och nobelpristagaren Heinrich Böll, förbundsrepublikens samvete, kunde motstå frestelserna.

Shopping var, om man ska tro Götz Aly, en högt prioriterad tysk verksamhet i ockupationszonerna. ”Av soldaterna blev det beväpnade taxfreeturister.” Butikshyllorna länsades. Familjerna där hemma furnerades stadigt med postpaket som satte guldkant på tillvaron och när pappa kom hem på permission var han ett vandrande varulager. Göring själv hade utfärdat en förordning, ”Schlepperlass”, som slog fast att varje tysk permittent hade rätt att ha med sig så mycket varor som han själv orkade bära.

De tyska soldaternas köpiver var statsnyttig. Den bidrog till att hålla den tyska befolkningen på gott humör och befäste därmed lojaliteten med regimen. Efterfrågetrycket på den tyska konsumtionsmarknaden lättade och inflationsriskerna vältrades över på de ockuperade länderna.

Med hjälp av uppfinningsrika tjänstemän på finansdepartementet och den tyska riksbanken stärktes den tyska krigsmaktens köpkraft. Valutorna i de ockuperade staterna devalverades rutinmässigt, vilket inte bara förbilligade den tyska importen av varor från dessa länder utan också gynnade de tyska ockupationssoldaterna, vars sold betalades ut i respektive lands valuta men var fastställd i riksmark.

Tyskarna införde också ett listigt system för att dölja vad som i praktiken var gammal ohederlig utplundring av en besegrad stat. De lät trycka upp så kallade rikskreditkassesedlar som liknade riktiga pengar, men bara var giltiga utanför Tyskland. De lokala bankerna beordrades acceptera dessa sedlar. De löstes i sin tur in av respektive lands riksbank, som därefter tvingades finansiera operationen på det ena eller det andra sättet. Det innebar att privatpersoner och företag i det ockuperade landet kunde bibringas föreställningen att tyskarna betalade för sig, medan notan i själva verket skickades vidare till de ockuperade själva.

Exemplet är, visar Götz Aly i sin bok, symptomatiskt för hur Tyskland finansierade sitt krig: plundring i skydd av legalistisk dimma. Exemplet illustrerar också en psykologisk mekanism som den nazistiska staten systematiskt exploaterade, ja som kan sägas ha utgjort själva grunden för dess existens: brott som tillräckligt många drar nytta av tenderar att förtunnas till den grad att man till sist kan inbilla sig att de inte finns.

Det är den mekanismen Aly med skoningslös konsekvens och torr frenesi blottlägger i sin bok. Det var därför den utlöste en sådan intensiv debatt när den gavs ut i Tyskland för några år sedan. I en tid då tyskarna, inte minst med hjälp av påkostade tv-såpor, försiktigt har prövat att se sig själva inte bara som krigets gärningsmän utan också som offer, fäller Götz Aly en hård dom: den vanlige, hederlige medel-tysken var en krigsprofitör.

”Med hjälp av ett storskaligt plundrings- och raskrig lyckades den nationella socialismen skapa en jämlikhet och sociala avancemangsmöjligheter som saknade motstycke i Tysklands historia. Därmed blev den både populär och kriminell”, slår han fast.

Man skulle kunna tillägga: populär därför att den var kriminell.

Hitler gjorde tyskarna till lojala förmånstagare, köpte dem med generösa familjebidrag, valutastabilitet och en skattepolitik som gynnade låg- och mellaninkomsttagare.

Kriget kostade inte den tyske arbetaren en extra skattepfennig extra, hävdar Aly. ”Överlag hade en överväldigande majoritet av det tyska folket /…/ mer pengar under kriget än under de sista mellankrigsåren.”

Välfärden finansierades av andra. Av rövarnas offer.

De erövrade länderna tvingades betala tyskarnas ockupationskostnader – vilket i och för sig var i enlighet med regler och praxis, men fakturorna saltades hårt och kompletterades med fejkade tvångslån som Tyskland aldrig hade för avsikt att betala. Samtidigt plundrades Europas judar systematiskt, först i Tyskland och sedan i övriga Europa. Götz Aly hävdar att ”utlänningar, tvångsarbetare och judar stod för cirka 70 procent” av Tysklands löpande krigskostnader och betecknar Förintelsen som ”det mest metodiska massrånmordet i modern tid”.

I debatten kring boken har Aly kritiserats bland annat för att alltför ensidigt lyfta fram pengarna och deras funktion som kitt i naziststaten på bekostnad av andra faktorer som den aggressiva tyska antisemitismen, Tysklands speciella historia, Hitlers personlighet och så vidare. Han bemöter sina kritiker i ett nyskrivet kapitel som lyfts in i den svenska utgåvan – och backar inte många tum.

Nu framstår det ändå som självklart att nazisternas socialpopulistiska skrupelfrihet inte är svaret på den fråga Götz Aly försöker besvara med sin bok, frågan ”Hur kunde det hända?”

Men lika självklart är att Aly här lyfter fram ett av många delsvar, varför ”Hitlers folkstat” är omöjlig att gå förbi i den fortsatta diskussionen om nazismen och Förintelsen. Genom att ”förskjuta perspektivet från elitens ansvar till folkets vinning” vidgar och fördjupar boken också en diskussion kring ansvar och skuld som annars kan bli alltför lätt att avsluta.

”Eftersom pengarna som betalades ut till de tyska soldaterna i de ockuperade länderna i mer eller mindre hög grad kom från realiserade judiska tillgångar, så kan man säga att också smöret som skickades till Köln /…/ i viss mån betalades med de bestulna och mördade judarnas kvarlåtenskap”, påpekar Aly.

Per Svensson , medarbetare på kulturredaktionen