Två mindre än en
David Grossman är en av Israels ledande författare, känd inte minst som fredsaktivist i motsättningarna mellan palestinier och israeler. Tragiskt förlorade han sin 20-åriga son Uri i konflikten Israel–Libanon 2006. Hans ambitiösa författarskap, som inkluderar romaner, noveller, reportageböcker och ungdomsböcker, har trots översättningar inte riktigt vunnit samma anklang i Sverige som exempelvis författarkollegan Amos Oz. Nu ger Bonniers ut ett verk från 2002, ”Berätta för mig”, två kortromaner om svartsjuka och kärlek, två variationer på samma tema, och där också romanstrukturen är gemensam.
I det första stycket ”Besatthet” möter vi den 55-årige Saul som skadat sin fot, och därför blir skjutsad av sin svägerska Esti till ett ställe i öknen där hans fru Elisheva har dragit sig tillbaka några dagar. Den framgångsrike akademikern är just besatt av sin hustru, och helt övertygad om att hon sen cirka tio år tillbaka bedrar honom med en rysk immigrant. Varenda dag när hon går till simbassängen för sin motion är han övertygad om att hon istället besöker sin älskare, och det hjälper inte att hon är fuktig i håret och visar alla tecken på att verkligen besökt badhuset. Under färden i en Volvo (!) berättar Saul ingående för Esti om sina på en gång plågsamma som eggande fantasier om hustruns dagliga älskogsstunder, tills man inser att det är just denna inbillade otrohet som stegrar hans passion, och antagligen anledningen till att hustrun behöver andrum.
Grossman har ett cirklande sätt att skriva, med vindlande meningar som efterhand i allt snävare cirklar ringar in Sauls och Elishevas relation. Den frånvarande hustrun tecknas indirekt men blir trots detta den mest levande karaktären. Berättelsen når ungefär som i en thriller inte konkretion förrän i slutminuten, och initialt kan Grossmans medvetet vaga men yviga skrivsätt väcka irritation. Slutresultatet blir en psykologisk studie över sjuklig svartsjuka och inbillad otrohet. Det är väl genomfört men knappast drabbande, då Saul närmast blir en åskådlig fallbeskrivning, där Elishevas röst saknas.
”Kroppen förstår jag mig på” är också ett skickligt spel för tre röster. Rotem, en kvinnlig författare, läser en berättelse för sin döende mor, som beskriver ett plågsamt minne för dem båda, när modern som var yogalärare gav lektioner åt en 15-årig pojke. Moderns generositet och läkande händer för utomstående står i kontrast mot den karga slutenhet hon ägnar sina närmaste. Också här cirklar berättelsen initialt kring sitt tema, relationen mellan mor och dotter. Liksom i ”Besatthet” spelar den femtonårige pojken, en fantasi i Rotems författarhjärna, en avgörande roll i denna berättelse som tätnar i sin slutfas.
Att de två historierna utspelar sig i Israel blir aldrig någon huvudsak, även om det märks i landskap, ortsnamn och enstaka referenser till utståndna krig. Grossman har velat renodla dessa människoöden för att skapa allmängiltighet. Något orättvist är det just närvaron av det omgivande Israel jag saknar – att få en verklig inblick i hur det är att leva i ett land med till synes olösliga politiska konflikter. Det finns i båda berättelserna en kärna av klaustrofobi, som man om man så vill kan tolka politiskt metaforiskt, men mitt intryck är snarare att Grossman vill skildra psykologiska tillstånd.
Översättningen från hebreiska av Gidon Avraham flyter lätt, men imponerar inte stilistiskt – det är möjligt att detsamma gäller Grossman i original. Intrigvävandet är däremot skickligt, men det förefaller mig som om Grossman själv tröttnat något på sina karaktärer och inte velat bygga ut dem till större romanbyggen.
