Teknikens under världens blunder

I varje diskussion om klimatkris, miljöproblem eller sinande resurser kan man vara säker på att någon i sällskapet har en lösning att föreslå: ny teknik. Med mer avancerad teknik antas vi kunna lösa i princip vad som helst. Som om maskinerna bar på en magisk kraft. Det påminner en del om forna tiders naturbefolkningar som tillbad fetischer i form av träskulpturer med hopp om att dessa på något magiskt vis skulle göra livet lättare.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, har ägnat en stor del av sin forskargärning åt att skruva isär det han kallar för maskinfetischismen. Han konstaterar att maskiner – hur högteknologiska och lovande de än verkar – sällan sparar vare sig arbetstimmar eller resurser. Snarare tvärtom.

I ett samhälle proppfyllt av teknikdrömmar låter nog detta helt uppochnedvänt för många. Men, börjar man förstå när man läser ”Myten om maskinen”, världen är redan uppochnedvänd. Det Alf Hornborg försöker göra är att baxa den tillrätta.

Hornborg tar jordbruket som exempel. En amerikansk industribonde framstår som fullständigt överlägsen en gambiansk hackjordbrukare eftersom den förre kan producera så mycket mer mat per hektar än den senare. Och så är det ju, om man i jämförelsen inte räknar med den energi och de resurser som hämtas någon annanstans: de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera alla maskiner. Räkna in allt detta och industrijordbruket blir plötsligt rätt ineffektivt medan den gambianske bonden får hyfsad avkastning i förhållande till insats.

Den amerikanske bonden har maskinen att tacka för att den så skickligt för oss bakom ljuset. För snarare än något som sparar resurser är maskinen ett verktyg för att omfördela dem – från en plats till en annan. Alf Hornborg utvecklar detta genom att blåsa nytt liv i teorin om ojämnt utbyte i vilken köpkraft definieras som ”den symboliska förmågan att göra anspråk på andra människors resurser”. Till centrum – där köpkraften är stor – importeras billiga naturresurser och billig arbetstid från periferin – där köpkraften är liten. Centrum kan sedan exportera tillbaka dyra industriprodukter till periferin. Så växer klyftan i köpkraft och det ojämna utbytet förstärks.

Internationellt har Alf Hornborgs arbete med att sätta siffror på det ojämna utbytet väckt stor uppmärksamhet, men i Sverige är han ett ganska okänt namn. Det borde ändras med ”Myten om maskinen” som är Hornborgs första bok på svenska. För trots att boken bara är en samling av tidigare publicerade artiklar sticker den hål på några av industrisamhällets mest välbevarade myter. Åtgärden för att hantera klimat- och resurskrisen blir plötsligt inte en fråga om ingenjörskonst och ny teknik: ”det är vårt tänkande, vår världsbild, som måste ’åtgärdas’. ”

David Jonstad

journalist