Annons
Nyheter

Språket slår berättelsen

Våldsam, men stillsam. Njutbar, men ändå ointressant. Karin Nykvist kan inte sluta läs Birgitta Lillpers nya roman.
Nyheter • Publicerad 12 april 2010

När jag reser gör jag gärna som så många andra och läser böcker som på något sätt har anknytning till mitt resmål. Den här gången hade jag inte planerat för det, men slumpen ville att jag skulle sitta strax utanför Orsa och läsa Orsabon Birgitta Lillpers nya roman ”Om du fick tänka dig ett hem”.

Och det utvecklar sig till en smått surrealistisk upplevelse. I min hyrda stuga, som praktiskt taget är byggd på en skidbacke, med liftar, hojtande småbarn och vuxna utklädda till stora mjuka blåbär som dagligt sällskap, blir kontrasten till Lillpers romanvärld så mycket starkare. Hos Lillpers är det samma omgivningar, skogen, vattnet, vidderna, den glesa bebyggelsen – men hennes romangestalter har aldrig någonsin satt på sig några slalompjäxor.

Annons

Huvudperson är Volmar Frank, som misstänksam mot överhet och etablissemang har valt att leva utanför samhället. Han livnär sig på ströjobb i skogen och bor i ett övergivet kraftverk. Barnen och exhustrun finns någon annanstans, kontakten är sporadisk. Enda vännen är den avlägsna grannen Ilse, som på något sätt känner sig befryndad med Frank och hans livssyn. Utöver dessa två figurerar även småtjuven Sölve, EU-bidragsfifflaren Uno Malm, exploatören Tysken och byns lite säregne veterinär i romanen. Och så landskapet förstås, snön, skogen, tystnaden. Mellan alla dessa utspelar sig ett drama, våldsamt och med långtgående konsekvenser visserligen, men stillsamt och långsamt berättat. Ytterst handlar det om hur människan förhåller sig till den bygd och det landskap hon lever i.

Kontrasten mellan den kliché jag befinner mig i – familjeskidresans – och den som Lillpers glesbygdsdrama vilar mot är spännande: här möts de två dominerande berättelserna om de svenska fjällskogarna. Utanför mitt fönster den helsvenska fjällsemesterns friluftstivoli, i romanen de ensamma gubbar med kommunikationssvårigheter som alltid åker fram i litterära skildringar av skogsglesbygd.

Hos Lillpers finns både de obligatoriska utbölingarna – en av dem heter ju till och med Tysken – som kommer i fina bilar och förstör, och de udda existenser som på olika sätt får ge vika för världen som tränger sig på, men som kanske har något som de känsloslöa inkräktarna saknar. Det handlar med andra ord om en klassisk konflikt i svensk litteratur: den på något vis genuina, långsamma landsbygdens möte med den brutala, framrusande moderniteten.

Det har vi alla läst om förut, oräkneliga gånger. Ändå läser jag vidare. Och det har med Lillpers sätt att skriva att göra. Med sitt sällsynt vackra, rytmiska språk skapar hon starka, nästan drömska stämningar. Att Lillpers i andra sammanhang är en mycket läsvärd poet märker jag när berättelsen stannar upp och vilar, dröjer i stunden. Så uppslukas jag av Volmar Franks arbete med en meningslös lövtäkt och hans sinnliga möten med skogen, dess dofter och ljud, allt det gröna. Där använder Birgitta Lillpers hela sin lyriska hantverksskicklighet och får mig att njuta av en bok jag egentligen finner ganska ointressant.

Karin Nykvist

litteraturvetare vid Lunds universitet

INTERNAL INTERNAL
Karin Nykvist
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons