Smärtsamt att glömma

Jackie Jakubowskis nya essäsamling avslutas med sex judiska överlevandes berättelser som i sig bär spåren av de sex miljoner judar som dog i Förintelsen. Texterna lämnar mig med känslan att vi alla dagligen borde tvingas möta vittnesmål som dessa. I en samtid där antisemitismen med fasansfull kraft kryper upp ur sina hålor måste minnet underblåsas av vad som hände Europas judiska befolkning för mindre än ett sekel sedan. Som en av de överlevande säger: Det gör ont att minnas, men ännu mer ont att inte minnas.

Flera av Jakubowskis essäer gestaltar historiens blodiga ironier. Dödsgasen Zyklon B uppfanns av en judisk kemist. Flickan som stod modell för målningen ”Den lilla blonda” – ikon för det ariska på massproducerade vykort i Nazityskland – var judinna. Jakubowski har fingertoppskänsla för individer, för det enskilda som måste synliggöras om historien ska bli fattbar. Hans presentation av den judiske förkunnaren Jeshua ben Yusef, också känd som Jesus Kristus, tillhör exempelvis det varmaste och sannaste jag någonsin läst om denne rasande människoson.

Jakubowskis kritik mot kyrkornas och många kristnas antisemitism före, under och efter andra världskriget är totalt motiverad. Katolska kyrkans officiella hållning, inklusive vissa helgonförklaringar, är just så hårresande som han påpekar. Ännu en av historiens ironier: Hade juden Jeshua ben Yusef levt i Europa under andra världskriget hade han gasats ihjäl av människor som döpts i hans namn.

”Vad gör en påve – eller vilken annan kristen – av denna insikt?” frågar Jakubowski vredgat. Frågan ställs direkt till mig i egenskap av ”annan kristen” men jag tänker inte svara. Jag accepterar inte att enbart på grund av min tro ställas till svars för ihjälgasningar i koncentrationsläger, lika lite som judiska vänner accepterar att personligen anklagas för staten Israels samtida expansionspolitik i Mellanöstern (att kritisk granskning i sak av denna politik avfärdas som ”antisemitism” accepterar inom parentes sagt ingen av oss).

Förintelsen hade inte kunnat inträffa utan Luthers antijudiska utfall, skriver Jakubowski. Antisemitismens hålor har grävts under hundratals år, Luther hade en spade och han använde den, det stämmer. Men Förintelsen, vill jag ändå förmoda, hade först och främst inte kunna inträffa utan den uttalat sekuläre Adolf Hitler, hans anhang av politiska gangstrar och de horder av 1900-talsantisemiter runtom i Europa som oavsett credo lustfyllt verkställde massakrerna.

I kontrast ingår i begreppet ”varje annan kristen” den lutheranske teologen Dietrich Bonhoeffer som från trygg exil i USA frivilligt återvände till Hitlers Tyskland för att avrättas där, och den för mig namnlöse unge kristne som i likhet med många av sina trosfränder fängslades av nazisterna. Han hävde sig upp i cellgallret och vrålade ut över rastgården: ”Jesus lebt!”, Jesus lever, slogs ner av tillrusande vakter, hävde sig upp igen trots svåra skador, ”Jesus lebt!” spöades igen, upp igen med sina sista krafter: ”Jesus lebt!” och misshandlades till döds.

Maria Küchen , författare och kritiker