Skriet från vildmarken
Förra hösten försökte jag plocka svamp vid en liten insjö i nordvästra Skåne. Det var min första gång och jag var exalterad. Att hämta föda direkt från skapelsens förråd, att vara så nära naturen att man blir en del av den, jag skuttade som en ivrig mors lilla Olle genom skogen, svamphink i hand, och kände hela kretsloppet som en vindpust genom själen.
Det gick nu inget vidare. Jag är färgblind, vilket visade sig vara ett problem. Jag stirrade ner på marken och allt jag såg var ett grönt (eller om det möjligen var brunt) gytter. Det var som om naturen gäckade mig.
Jag hittade några ensamma soppar. De stod upp som semaforsignaler över gyttret, bruna (eller om de möjligen var gröna) med vita fötter. Men det var allt, och sedan gick jag vilse. Plötsligt var jag i ett obekant träsk. Jag såg mot himlen, för att med solens hjälp kunna identifiera väderstreck, men jag visste ju inte ens i vilket väderstreck jag hörde hemma. Jag såg två stora cirklar av nedtryckt gräs på marken. Stora djur hade sovit här. Älgar? Björnar? Jag funderade över att slå läger för natten, sova i hålorna. Men jag var lite rädd att djuren skulle komma tillbaks.
Efter en evighet, kanske en halvtimme, kom jag utstapplande ur ett snår och gick nästan rakt in i famnen på en medelålders kvinna. Hon såg på mig med en värme jag inte förtjänat. Jag nickade och gick förbi henne upp på vägen som plötsligt låg alldeles bredvid.
Jag minns med viss skam historien när jag läser den skånska Naturskyddsföreningens jubileumsbok ”Skånes natur under 100 år”. För att jag på något sätt förkroppsligar ett misslyckande, i hundra år har de kämpat för att skåningar ska bli vänner med naturen, och så går jag vilse i en liten dunge. Sådana som mig bekräftar den uppfattning som finns i andra delar av Sverige: att en människa uppvuxen och boende i Skåne inte gärna kan vara särskilt tjenis med naturen.
För så är det ju, om man med natur tänker sig det stora och vilda, där människan är den främmande, då är inte Skåne platsen man tänker på. Den skånska naturen är inte särskilt stor, inte som Sibirien eller Norrbotten, den är sällan riktigt farlig, det är väldigt svårt att gå vilse här.
Och ändå finns den ju där, och ändå är den bitvis fantastisk. Och ändå har Naturskyddsföreningen gjort ett storartat jobb i hundra år, samt producerat en vacker och läsvärd bok.
I ”Skånes natur under 100 år” finns välskrivna, kunniga, historiskt fördjupande och vackert utgjorda texter om den skånska naturens särart. En essä om det skånska kronhjortsbeståndets historia. En redogörelse för storkens ställning idag. Porträtt av viktiga skånska naturfotografer. Litterära betraktelser över naturupplevelser, över en natur i förändring, över 100 år av utmaningar.
Det är en fin bok och man tänker att naturvårdsarbetet i Skåne på ett sätt varit viktigare och radikalare än på andra håll i landet. Ju färre och mindre naturområden, desto mer angelägen blir kampen mot deras exploatering och utarmning. Det finns helt enkelt mindre att försvara här, och därmed så mycket mer att förlora.
Å andra sidan är det också som om naturupplevelserna är så mycket mer komprimerade i Skåne. Hovs Hallar, Kullen, Skäralid, Stenshuvud, Sandhammaren; små buljongtärningar av naturupplevelse. Små koncentrat av allt det naturmänniskor talar lyriskt om.
Talas lyriskt om naturen görs det naturligtvis också i jubileumsboken. I vissa texter är anslaget så högstämt att det närmar sig det sakrala. Läser man varje mening för sig ser de ofta ut att handla om Gud.
Vilket de kanske också gör, på något plan. Stefan Casta skriver inledande om ”morkullor som flyger i skymningen” och att ”somna till doften av evig sommar”. Om att ”bli så nära naturen att man är hemma". Om hur ”man är en del av naturen, en kort stund på jorden”.
Ja, det liknar religion och man tänker att om naturen är Gud, hur möter man den då? Naken och värnlös som ett barn? Nej, naturen tar inte emot dig då. Naturen är en ganska krävande och hårdför Gud. Den kräver oömma kläder och rejäla vandringsskor och dessutom ett ganska stort mått av förförståelse.
Den kräver inte minst färgseende. Den sakrala naturupplevelsen tycks vara direkt förknippad med ett skarpt färgseende. Ting och varelsers färg - blommors, fåglars, fjärilars, mossors olika nyanser - är av högsta vikt när naturälskaren beskriver vad han upplever.
En sak förstår man med bestämdhet av den här boken. En färgblind har inte mycket att hämta i naturen. Fast det visste jag ju redan.
Patrik Svensson
medarbetare på kulturredaktionen
