Skräp kräver tålamod
Jag inget emot vare sig deckare eller tjusiga miljöer. Denise Rudbergs nya genre ”elegant crime” känns faktiskt ganska lockande. Jag tänker mig en utflykt till överklassens blankpolerade gemak med neurotiska grevinnor och mordlystna miljonärer. En stunds underhållning.
Men tyvärr. ”Ett litet snedsprång” är nog det tråkigaste jag har läst sedan jag tvingades att högläsa Disneys filmsagor i dålig översättning för min treåring. Minus sagans intrig.
På baksidesfliken står det att böckerna i Rudbergs nya serie redan är sålda till SF för att bli filmatiserade. Då vill det till att de skaffar en manusförfattare med stor fantasi. För i den första boken om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff finns det inte mycket till handling att filma.
Jidhoff är nybliven änka och de första hundra sidorna ägnas åt att ingående beskriva hennes viktproblem, samt det faktum att hennes nyss avlidne man var otrogen. Rätt många sidor ödslas också på inredning. I ett kapitel möblerar hon sitt arbetsrum, och sedan var det kapitlet slut.
Ganska långt in i boken sker det första mordet. En välbeställd man hittas påkörd på Östermalm. Spåren leder till en nyandlig sekt, som är så schablonartat skildrad att jag rodnar när jag läser.
Vem mördaren är har man inte en aning om förrän de tio sista sidorna när han dyker upp som gubben i lådan. Innan dess: inredning, bantning och ett evigt kaffedrickande.
De tjusiga miljöerna lyser med sin frånvaro. Det är förortsliv à la Djursholm, lika trist och förutsägbart som i Bagarmossen, bara med dyrare gardiner.
Att såga Denise Rudberg är förstås att slå in en vidöppen dörr. Enligt förhandsintervjuer har författaren kallt räknat med dålig kritik. Hon lär sälja böcker ändå. Och jag kan inte låta bli att förundras över människors litterära tålamod.
Oline Stig
författare
