Seriemördad tvåsamhet
”Detta är ett seriealbum av Liv Strömquist” står det med stora gapiga bokstäver över en av inledningssidorna till, just det, Liv Strömquists senaste seriealbum. Tack, ser det. Eller?
”Prins Charles känsla”, som är Strömquists fjärde bok, följer den feministiskt skärskådande linje som stakades ut redan med debuten ”100 procent fett” för fem år sedan. Återigen handlar det om att plocka ner den omhuldade tvåsamheten, framför allt den romantiska kärleken, och med lika delar ilska, pedagogik och humor hänga fram dess beståndsdelar till allmän beskådan i drastiskt svartvita bilder.
Snytingar delas ut till allt från amerikanska komikereliten till Georg Brandes, Bellman och Arne Weise. Strömquist återanvänder också till viss del konceptet som byggde förra albumet, ”Einsteins fru”, och lyfter även den här gången fram historiska kvinnor som hamnat i skuggan av män.
Serier har kommit att användas som ett ideologiskt forum, framför allt för ung, radikal feminism. Det är inte svårt att förstå. Mediet är oerhört tacksamt som medel för att föra fram budskap. Men ofta stannar det vid att vara just ett medel. Då blir det politik. Och det är inte roligare än att gå förbi ett par JC Decaux-pelare tre veckor före valet.
Liv Strömquist är i högsta grad politisk. Inget snack om den saken. Men hennes metoder är inte plakatets. Hon tar ett steg till, och frågar sig varför, undersöker, hämtar stöd hos forskare, vrider, vänder, utan att glömma bort att berätta en historia.
Dessutom, vilket är minst lika viktigt, gör hon det omöjligt att skilja humorn från allvaret. Insikten betyder inget utan garvet, och tvärt om.
Och ju längre jag läser desto tydligare framstår det: Liv Strömquist är lika mycket essäist som serietecknare.
Hon hade kunnat peka ut sina sociala konstruktioner som svar på kärleken, svartsjukan och tvåsamhetens märkligheter, och sedan lämna läsaren med en smygande känsla av skuld inför sig själv som ett lättlurat offer för en massa patriarkalt hittepå.
Men Strömquist nöjer sig inte med det utan frågar sig istället ännu en gång, med en uppriktig vilja att förstå: ”Varför?” Och så fortsätter undersökningen.
Argumentationen är övertygande. Ett undantag skulle vara begreppet ”hela människor” som smugit sig in bland pratbubblorna och skaver misstänkt i niten att belysa det strukturella även i det som anses som mest naturligt. När så mycket är kulturellt betingat, kan då en ”hel människa” utan dessa betingelser vara annat än en tom människa?
Det är den postmoderna aktivistens dilemma: vad kan jag peka på för lösning när det inte finns något bortom det jag vill bekämpa?
Ibland blir det mästrande. Pekpinnar funkar inte heller när de är tecknade. Men det överskuggar inte helheten.
”Prins Charles känsla” är ett seriealbum. Okej. Men det är också en samling lysande grafiska essäer.