Romantik laddad med vass polemik
Är Birgitta Stenberg en kvinnlig Faustus? Det hävdar litteraturvetaren Paul Tenngart i ”Romantik i välfärdsstaten”, i en inspirerad uppsats kring Birgitta Stenbergs roman ”Kärlek i Europa”, där han ser romanjagets inställning till världen och skrivandet som ett faustprojekt. Livet ska inte bara levas utan skapas, och faustfiguren måste bryta upp från sin ursprungsmiljö och ge sig i väg på ett solitärt sökande, där allt det okända ska införlivas. Det är en romantik i Lord Byrons tecken – långt ifrån synen på Stenberg som oreflekterad bekännelsediktare.
Uppsatsens finns med som en av fem i Tenngarts studie ”Romantik i välfärdsstaten”. Där visar han hur Metamorfosgruppens poeter delade en romantik som innefattade en kritik av just välfärdsstaten. Paul Andersson, Lasse Söderberg, Svante Foerster, Petter Bergman och Birgitta Stenberg – alla med rötter i Metamorfoskretsen – må alla vara olika, men deras romantik innebar en skarp kritik av folkhemsbyggets linjära ingenjörsrationalism. Tenngarts utgångspunkt är bland annat den franske filosofen Jacques Rancière, som hävdar att litteraturen kan inrätta en egen plats utanför samhällets ordning. Tenngart vill i denna anda se Metamorfospoeterna som apolitiskt politiska och som bärare av en poetisk revolt mot välfärdsstatens materialism och rationalism.
Bäst lyckas Tenngart i kapitlen kring Paul Andersson och Birgitta Stenberg. Paul Anderssons självhävdande drag – att se sig som ett romantiskt geni – bör ses som ett uppror mot det konforma samhällets krav på kollektivistisk ödmjukhet. Även den öppet deklarerade bisexualiteten var för tiden normbrytande och utmanande. Andersson sågs som en svensk Rimbaud, en extatisk gränsöverskridare i liv och verk, där Andersson följde den romantiska undergångsmytens tragik snarare än välfärdsstatens nyktra framgångsberättelse. Livsstilen i en drogromantisk subkultur blev destruktiv och Andersson blir en nattlig diktare, ”den mörka stjärnan, fascinerande för alla, farlig för några få”, som Lasse Söderberg skrev.
Lasse Söderbergs poesi fick mer surrealistiska förtecken, men även här ser Tenngart en civilisationskritisk kommentar, till exempel i dikten ”Akrobaterna” där glappet mellan konst och samhälle skildras. I det funktionalistiska bygget är inte poetiska värden prioriterade, akrobaterna gör sina konster isolerade på sin scen. Söderbergs dikt tangerar cirkus och narrspel i en existentiell tematik. Poesin tillskrivs en enorm potential att åter göra den avförtrollade världen magisk – men det är en funktion som det moderna samhället inte uppmärksammar, inriktat som det är enbart på det praktiska och materiella. Det behövs en kommunikatör och introduktör, en roll som Söderberg verkligen framgångsrikt tagit på allvar genom introduktion av fransk och spanskspråkig poesi.
Svante Foerster kritiserar liksom Söderberg välfärdsstatens inriktning på blind effektivitet och praktisk nytta. Tekniska lösningar glorifieras och får ett egenvärde, när exempelvis det gamla Klara rivs för biltrafik och kontor. Kompromisspolitiken förvandlar ideologi till tom gestik. Demokrati och frihet gäller bara materiella villkor. I romantikens anda söker människan något större, något utöver pragmatisk sakpolitik. I bluesen och jazzen finns en frihetspotential där individen utopiskt kan samspela med kollektivet. Även Petter Bergmans romantiska uppror finns i musiken. Men i den berömda dikten ”Den 20 december 1967” skildras hur ett samhälle förändrats mot ökat våld mot medborgarna själva under en demonstration mot USA:s krig i Vietnam och hur ett land blir främmande för dess invånare.
Paul Tenngarts studie ”Romantik i välfärdsstaten” är medryckande och välskriven. Han lyfter fram den politiska potentialen i det som setts som en individualistisk, romantisk rörelse och visar hur Metamorfospoeterna på olika sätt kritiserade brister i välfärdsprojektet. Inte minst visar studien över Birgitta Stenbergs författarskap hur genomarbetad denna protest var.
Eva Ström
författare
