Resande i ord
Den danska litteraturen är full av märkliga resenärer som H C Andersen och Karen Blixen. I sin nya diktsamling ”Trækfuglens kompas” (Flyttfågelns kompass) sällar sig Pia Tafdrup till dem som ivrig resenär. Som en av Nordens ledande lyriker är hon ofta på resa, till poesievenemang i Kina, Vietnam, Kuba, Colombia, Ryssland eller Kanada, Också hennes dikt reser och har översatts till inte mindre än trettio olika språk. Nu har resan som erfarenhet blivit hennes tydliga tema.
Vad betyder det att resa? Vad betyder det att komma hem? Tafdrup inleder med ett motto från den entusiastiske resenären H C Andersen. ”O reise! reise! det er dog den lykkeligste Lod!” Tafdrup delar med Andersen förmåga att göra sin dikt både konkret och symbolisk, och framför allt kommunicerbar – jag tror inte jag vet någon nordisk poet just nu som kan vara på en gång så lätt, så tänkvärd och så suveränt stilsäker som Tafdrup – hon behärskar helt enkelt perfekt sina uttrycksmedel i en diktsamling med många självbiografiskt berättande drag.
Resan tar sin början med en replik till Ferlinghettis självbiografi på föräldrarnas gård. De som ska så, harva och skörda reser inte. En gång ger sig dock det unga diktjaget iväg som i en saga av H C Andersen, men blir infångad av sin far. Men nog hade också föräldrarnas rest. En av samlingens mest minnesvärda dikter ”Mørket oktober” beskriver moderns nattliga färd över Sundets svarta vatten i en fiskebåt undan judeförföljelserna. Och barnets första flygtur kan vara hisnande nog även om den äger rum på fars fötter.
Något av samma hisnande känsla lever i dikten ”Internationalt luftrum” där mormodern pekar mot himlen och flickan som aldrig lämnat Danmark förstår att därifrån kan man resa vart som helst. Det är en frihetskänsla som ironiskt balanseras i ”Travel light” där poeten beskriver en mer än diger packning, där alla eventualiteter är förutsedda – en påminnelse om att vi aldrig reser från vår livsångest, en bild för livsresans bräcklighet. Det är i sådana vardagliga scener som Tafdrup når längst, där hon kan erinra om en annan europeisk poet som Wislawa Szymborska. Och naturligtvis har hon med sig en amulett – en bild av en egyptisk man använd som signatur för analfabeter. Även den som har skrift som yrke och kallelse vet att det finns områden dit språket inte når som skydd och besvärjelse.
Men den som reser och kommer hem inser att också de som stannat kvar har förflyttat sig. ”Telefonnumre er skiftet ud / mine børn er rejst hemmefra / min elskede / har fundet et anden. / Jeg vender tilbage / med eksotiske gaver / men till hvem?” Resan gäller alla. Eller som Tafdrup skriver i denna rika diktsamlings vackra avslutningsdikt:
Under fødderne
hvælver Jorden sig
i stille rotation.
I mit blod
var to sønner
med samme længsel,
som bor i hver fugl.
I min sjæl
en sols explosion.
Eva Ström
författare
