På insidan intet snyggt

Varför är det så svårt att fälla ekobrottslingar? ”Insiders” ger svaret: åklagaren ska bevisa att de åtalade lämnat eller tagit emot insiderinformation, och sedan verkligen agerat på de uppgifterna. Det får dock inte röra sig om sådant som är allmänt känt och som vem som helst kan gå på för att tjäna en hacka på börsen. Det är därmed inte helt enkelt att utesluta att börsvalpen helt enkelt bara hade tur eller på känn att det var dags att köpa eller sälja.

För varje år ökar anmälningarna om misstänkta insiderbrott, nu är man uppe i över hundra om året och Ekobrottsmyndigheten har ett närmast tröstlöst arbete med beslagtagna datorer, telefonavlyssningar och skumma penningtransaktioner över gränserna.

Det är inga små saker det handlar om heller, hundratals miljoner kronor lockar insidern som köper innan ett bud läggs, eller säljer innan nyheten om konkurs ­briserar. I Annelie Östlunds och Per Agermans bok ”Insiders” får vi följa två insiderhärvor, en i liten skala där den lilla börsen Aktietorget används av skummisar för att locka till sig pengar och tömma företag, och en i den riktigt stora ligan, där redan högavlönade män på fondjätten Cevian, ­banken Morgan Stanley och Electrolux missbrukar den information de fått i jobbet. Här är det ­alltså inga fattiglappar som försöker få sin ekonomi att gå ihop, utan lyxlirare som trots höga inkomster vill ha mer, mycket mer.

Det är illa, i över hälften av alla bud på Stockholmsbörsen misstänks insideraffärer. Ändå kan det bli värre om finansmarknadsminister Odell får som han vill: reavinst på aktier ska slopas medan aktieportföljer ska beskattas, vilket kommer att spä på en redan överhettad aktiemarknad, samtidigt som möjligheterna för insider flerdubblas.

I ”Insiders” får vi följa hur det hela går till, myrsteg för myrsteg, men den närsynta och detaljerade berättelsen lyfter aldrig utan blir bara tråkig när varje samtal, varje möte, varje undanflykt från de inblandade ska beskrivas, som om det gällde att väga varje ointressant ord på guldvåg.

Det är inte heller klart vad ”Insiders” vill: de unga män som står i centrum kallas alltid vid förnamn, en kladdig och obehaglig intimisering med folk som av allt att döma är kriminella.

Fast det är väl att döma dem för tidigt, ”Insiders” går upprepade gånger till angrepp på Ekobrottsmyndigheten för att den spelar på mediernas blodtörst och hänger ut innan dom fallit. Samtidigt bygger hela boken på att vi får följa de namngivna anklagade och deras familjer, veta var de bor och arbetar, lära känna deras dryckes- och brudvanor. Det är ett osnyggt dubbelspel: oskyldig tills motsatsen bevisats är ju principen i ett rättssamhälle.

Kenneth Hermele

ekonom och doktorand i humanekologi vid Lunds universitet