På andra sidan Norrlands guld

När tv-rutan fylls av äppelkindade idrottare från Pajala, Storuman och Sollefteå får man lätt föreställningen av Norrland som ett landskap befolkat av sorglösa friskusar. Som på beställning kommer nu ett slags motbild från Ola Nilsson, bördig från Kiruna. Nilsson har med sin sparsmakade prosa gjort sig ett namn på det lilla förlaget Hammerdal. När han nu fortsätter sitt författarskap på Natur & Kultur med den korta romanen ”Hundarna”, som är början på en planerad romansvit, fortsätter han vara sin hembygd trogen. Eller hur man nu vill se det: den värld han målar upp är i alla händelser fjärran från turistbroschyrernas glittrande älvar och stärkande skogsluft.

Vi rör oss i de mörka skogarna och tungsinta männens deprimerande avfolkningsbygd. Berättelsens nav är den bilbro som byggts över älven och som för länge sedan snuvade familjefadern, ”gubben”, på försörjningen – han bosatte sig här för att sköta den färja som snabbt blev utrangerad. Under bron har hans söner byggt sig ett andra hem med spritflaskor och cigaretter. Huvudpersonerna är en grupp ungdomar i yngre tonåren som alla befinner sig i olika stadier av missbruk, där flickorna lär sig saluföra sina kroppar för några klunkar brännvin bakom dansbanan medan pojkarna fostras in i en hårdhänt och känslomässigt avtrubbad machokultur. ”När Sanna är på samtal hos skolkuratorn är Kalle på slakt i granngården” är med sin anstrykning av distanserad galghumor en typisk formulering.

För mig handlar ”Hundarna” främst om övergivenhet. Romanens vuxna är frånvarande, upptagna av sina egna demoner och livssorger, och har till synes lämnat den uppväxande generationen vind för våg. Landskapet är också sviket, bortglömt och så isolerat att inte ens den som har läshuvud kan hoppas på att ta sig härifrån. Kvar finns den lakoniska gemenskapen under bron eller runt spritflaskan i den föräldrafria sommarstugan, där de små fragmenten av ömhet sköljs ner med renat eller sniffas bort av kontaktlim.

Det finns två risker med den här typen av bok. Den ena att eländet går över styr: den glesbygdsmisär som beskrivs i romanen är faktiskt så hopplöst trist och skitig att skildringen är snubblande nära att bli parodiskt. Men med sitt stramt kontrollerade, lågmält laddade språk stagar författaren upp skildringen och klarar balansgången.

Det andra, mer prekära dilemmat är att själva berättelsen, som så ofta i den här typen av litteratur, är diffus, romanens syfte att beskriva ett tillstånd snarare än att leverera en story. Risken blir då att figurernas håglöshet smittar av sig på texten. Det problemet löser Nilsson genom att fatta sig kort, röra sig snabbt mellan scenerna och knyta samman boken innan bristen på narrativ nerv blir alltför påtaglig. Han avslutar med ett klangfullt mollackord som får mig att motvilligt längta efter fortsättningen, för det är helt tydligt att vi här har en stilsäker författare som har en lovande framtid. Särskilt som han numera bor i Stockholm.

Jens Liljestrand

författare och litterturvetare