Motståndet ger en ny styrka
Sara Hallström är inte riktigt densamma längre. I sin nya diktsamling ”Torg, korg, eko”, är dikterna kortare, mer koncentrerade, bjuder mera motstånd. Först irriterar det mig en smula. Jag gillar ju verkligen hennes tidigare böcker, rytmen, flödet och känslan i den vackra ”Vi måste ha protein” från 2004, till exempel. Varför krångla till det så här? tänker jag. Men sen läser jag en gång till. Och en gång till. Och ändrar mig. Med besked.
För det här är en stark diktsamling. Den nya kantigheten är inget manér. Det är ett sätt för Hallström att också i formen gestalta det diktsamlingen handlar om: det motstånd och den skavande friktion som skapas i mötet mellan den yttre, materiella världen, den mänskliga kroppen och den erfarenhet som på något sätt måste finna sitt uttryck, i språket eller genom andra sorters tecken.
När jag först började läsa fick bokens titel, ”Torg, korg, eko”, mig att tro att jag hade att göra med ett slags romantisk kravpoesi – ni vet, man går på ett mysigt torg med sin flätade korg och köper giftfritt – men den villfarelsen togs snabbt ifrån mig. Det här är ingen nostalgisk poesi, här finns inga romantiska föreställningar om en plats att vara hemma på. Det här är oroande dikter. Hemmet är ”något att falla från”, ”En plats att spränga på”. Inte heller utanför lägenheten är staden en plats att höra hemma i. Så är dikterna fulla av anonymiserande och avståndsskapande ord som ”husblock”, ”portkod”, ”gemensamma ytor” och ”huvudstråk”.
I denna värld rör sig den mänskliga kroppen, också den ett slags material. När den möter världen utanför handlar det om att göra avtryck, skapa tecken: som att smutsa ner en skjorta, röra med fingret i damm eller trycka tänderna mot något. Eller att skrapa: ”inskrapat i pappersmuggar, / den lilla nagelns samlade minne, hinnor / som böjs utan ord, märken av naglar långt / bortom naglar”.
Hellström skapar skickligt en klaustrofobisk, hotfull stämning, där grunden för den gnagande känslan av obehag inte är helt lätt att identifiera. Dikternas ekon kommer av människor som rör sig, ensamma mellan huskroppar, deras skrik och röster, deras vittnesmål och försök till samtal. I sista dikten anas paniken, misslyckandet: ”Kroppen mal Blocket ger vika Damm av papper / eller damm av stenar.” Kropp, värld, dikt. Allt faller samman.
Karin Nykvist
litteraturvetare
