Med osund otålighet

I den finlandssvenske författaren Lars Sunds senaste roman ”En lycklig liten ö” konfronteras en idyllisk skärgårdsmiljö med den globala världsordningens skuggsida. På försommaren börjar främmande kroppar hittas i vattnet runt den finländska ön Fagerö. Snart rörs främlingsfientliga känslor upp bland befolkningen.

Radioredaktören Ghita Saarinen blir frustrerad över att händelserna så snabbt glöms bort i medierna. Hon beslutar sig för att fara till en odefinierad plats söderut där ekonomiska frizoner upprättats, för

att undersöka eventuella kopplingar.

Själva uppslaget till den här romanen är det verkligen inget fel på – problemet visar sig ligga i själva utförandet. Här finns en övertydlighet i såväl sättet att närma sig ämnet som i formuleringskonsten, en på samma gång tillrättalagd och konstruerad ton som inte övertygar. En utomstående registrerande röst, ”skrivaren”, bjuder först in läsaren i den fiktiva världen. Det skulle kunna ha blivit sinnrikt och elegant – men blir bara platt och konstlat. En sådan metanivå kräver helt enkelt en helt annan strukturell fingerfärdighet än Sund besitter den här gången.

Den här romanen skyndar liksom otåligt fram till slutet, istället för att låta karaktärerna och tematiken växa och dröja kvar i sin egen tillblivelse. Det verkar som om författaren inte heller själv hyser särskilt stor tilltro till sin historia, för mot slutet överger han den skakiga intrig som trots allt funnits och lämnar romanen vind för våg.

Kanske är det fråga om en sorts kreativ utmattning efter den episka ansträngningen i Sunds Österbottentrilogi. Hur som helst är det smått förbluffande att en så erfaren författare kan låta detta ske. Man får hoppas att Lars Sund efter denna grundstötning snarast hittar tillbaka till det berättande han egentligen behärskar så väl.

Henrik Nilsson , författare och litteraturkritiker