Landsfäder och parenteser
När jag växte upp under 1940- och 1950-talen hette statsministern Tage Erlander år efter år och val efter val. I Lund var statsministerafton och Erlanderafton identiska begrepp. Därför blir man lätt överraskad av att vi har haft 22 statsministrar under de senaste 100 åren. De spänner i längd från Felix Hamrins 50 dagar till Erlanders 23 år.
Om dessa 22 personer har lika många biografier skrivits. Alla är på cirka 120 sidor. Hamrin får alltså lika många sidor som Erlander (faktiskt några fler). I det ena fallet blir det en summering av en långvarig statsministergärning, i det andra fallet en biografi över en person som för flertalet är okänd. Greppet är roligt, och de 22 volymerna ger mycket om de 100 årens politiska liv i Sverige.
Huvudredaktörer för boxen om Sveriges statsministrar är Mats Bergstrand och Per T Ohlsson, och de har valt ut goda skribenter. Ohlsson har själv skrivit om två statsministrar. Det innebär att skribenternas antal är 21. Av dem är fyra kvinnor. Två är yrkeshistoriker, Eva Helen Ulvros och Lars Ilshammar, tre är professionella statsvetare, Peter Esaiasson, Leif Lewin och Tommy Möller. Tre är gränsöverskridare mellan olika sysslor, Mats Svegfors, Gunnar Wetterberg och Klas Eklund. De övriga 13 är journalister eller har ett journalistiskt förflutet.
Genomgående skriver de personligt och intresseväckande. Upplägget är likartat: en upptakt som skapar intresse för läsningen, en biografisk framställning av mannen oftast med tonvikt på själva statsministertiden, samt slutligen en värdering av gärningen. Därutöver finns en summarisk kronologi, en käll- och litteraturförteckning, ett personregister samt tre illustrationer.
Av de 22 statsministrarna lever sex. I tre av fallen är intervjuerna viktiga. Det gäller Olle Svenning, Mats Bergstrand och Rolf Gustavsson som skriver om Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Ingvar Carlsson, medan Tommy Möller och Björn Elmbrant inte använder sig av intervjuer då de behandlar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Annika Ström Melin går en medelväg, då hon låter Göran Persson i slutet av framställningen svara på några frågor. Olof Palme lever inte, men Klas Eklund kände honom och samarbetade med honom. Han ger en initierad och intressant bild som kompletterar tidigare skildringar av Palme och hans tid.
Om man är ganska väl förtrogen med 1900-talets svenska politiska liv får man kanske inte så många aha-upplevelser vid läsningen. Dock är det slående vilken viktig roll som landshövdingarna spelade under de tidiga decennierna. I tre fall gjorde kungen, Gustaf V, en landshövding till statsminister, i flera fall blev statsministern senare landshövding, och landshövdingarna var viktiga som informella rådgivare till kungen.
Som det brukar vara vid intressant läsning funderar man på i vilken grad man håller med författaren. Givetvis kan man ha olika uppfattningar i detaljer, men stort frågetecken sätter jag endast vid Mats Svegfors biografi över Hjalmar Hammarskjöld. Svegfors söker göra en äreräddning och menar att Hammarskjölds neutralitetspolitik vann respekt både inom och utom landet. Han talar om de orättvisa betraktarna och om den rätta bilden, som är hans egen. Enligt den bilden var Hammarskjölds politik riktig fram till 1917, för då stod det klart att västmakterna skulle vinna kriget. Men så var det inte. Tyskland framstod för många som en sannolik vinnare fram till och med första halvåret 1918, då Ryssland hade besegrats och tyska trupper överförts till västfronten från öst. Hammarskjöld hade blivit gediget impopulär därför att han av principiella skäl saboterat ett handelsavtal med Storbritannien och på det sättet medverkat till den hungersnöd som rådde 1917.
Så har vi den naturliga frågan: Vilken statsminister har varit bäst? Då jag rankar utgår jag från mina värderingar, enligt vilka det är bra med demokrati och välfärdspolitik. Dessutom intresserar effektiviteten i regeringsarbetet. Med dessa utgångspunkter blir min rankinglista:
• Tage Erlander
• Nils Edén
• Ingvar Carlsson
• Arvid Lindman
Erlander blev omvald i val efter val. Han genomförde ett stort reformprogram, kunde förnya politiken och fick människor att tro på det starka samhället. Han höll väl samman sin regering, även då det var fråga om koalition.
Edén ledde 1917–20 en koalitionsministär bestående av liberaler och socialdemokrater. Då blev Sverige en demokrati genom att män och kvinnor fick allmän och lika rösträtt i riksdagsval och kommunala val. Den konservativa dominansen i första kammaren bröts. Kungen fick acceptera att riksdagen, inte han, skulle bestämma regeringens sammansättning. Till reformer i övrigt hörde åtta timmars arbetsdag.
Carlsson fick mycket gjort. Framför allt ledde han Sverige in i EU. Han fick också sitt parti att acceptera Öresundsbron, och han låg bakom kyrkans skiljande från staten. Dessutom medverkade han till de svenska statsfinansernas sanering i mitten av 1990-talet.
Lindman lyckades 1907 med vad Karl Staaff och andra misslyckats med, att genomföra allmän rösträtt för män i val till andra kammaren, och han kombinerade detta med proportionellt valsystem. Under 1930-talet höll han rågången klar mot nazister och uteslöt från högerpartiet de ”nationella” ungdomar som attraherades av nationalsocialismen.
Då reses frågorna: Varför inte Per Albin Hansson? Varför inte Olof Palme?
Hansson lyckades väl leda regeringar från 1932 till 1946. Han blev under kriget en landsfader, liksom Gustaf V. Dock har jag samma uppfattning som Winston Churchill, att han inte förstod sig på utrikespolitik. Han lät permittenttågen gå genom Sverige betydligt längre tid än vad som var befogat. Hans regering värnade inte det fria ordet, och den stod länge för en synnerligen restriktiv flyktingpolitik.
Palme var förmodligen den främste vältalaren av alla svenska politiker och en av de mest begåvade. Han var dessutom en stor internationalist. Men hans ekonomiska politik under 1970-talet var misslyckad och projektet med löntagarfonder olyckligt. Han medverkade under 1980-talet till en djup nationell splittring om utrikes- och försvarspolitiken. Han välkomnade gamla koloniers frigörelse men underströk inte vikten av demokrati.
Statsministerrankinglistan kan modifieras genom att frågan i stället blir: Vilka har varit de främsta politikerna under de senaste 100 åren? Då blir mitt svar:
• Hjalmar Branting
• Tage Erlander
• Nils Edén
• Ingvar Carlsson
• Arvid Lindman
• Bertil Ohlin
Branting var den store arbetarhövdingen och den som ledde det socialdemokratiska partiet in på reformismens väg. Dessutom var han en stor internationalist.
Ohlin var Sveriges främste politiker som aldrig blev statsminister. Han förde en ihärdig oppositionspolitik och medverkade till att efterkrigstidens socialiseringsprogram inte förverkligades. Mer än någon annan ligger han bakom Sveriges nuvarande författning.
Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har tillsammans med övriga nitton författare på ett attraktivt sätt belyst Sveriges 1900-talshistoria. Visst, lika lite som Sveriges historia är dess konungars är Sveriges 1900-talshistoria dess statsministrars, men de 22 statsministrarna har i hög grad bidragit till att forma det samhälle vi har. Bland annat har jämställdheten väsentligt förbättrats, men det märks dock inte på statsministrarnas namn. Kanske när projektet görs om 2110?
Sverker Oredsson
professor i historia