Kottarna skymmer litteraturen

Med litteraturens värden förhåller det sig som med granens kottar. När allt är frid och fröjd tänker man inte på dem. Först när skogsdöd hotar blir man varse alla kottar som plötsligt skymmer granen. Antologin ”Litteraturens värden” (observera pluralformen) innehåller följaktligen väldigt många ord om värde, men rätt få om litteratur.

1947 inledde förlaget Natur och Kultur utgivningen av ”Min skattkammare”. I tio volymer samlades ”det bästa som i olika länder skrivits för barn”. I bästa funkisanda deklarerade redaktörerna sin målsättning att förena nytta och nöje:

”Brist på sund och näringsrik föda hämmar den kroppsliga utvecklingen i barnaåren. Det är något som ansvarsfyllda föräldrar är fullt medvetna om. Brist på andlig föda kan inte påvisas lika tydligt men är därför inte mindre riskabel.”

Så skulle ingen uttrycka sig idag. Tiderna har förändrats och med dem balansen mellan ”nytta” och ”nöje”. Många av bidragen skulle motas i grind av dagens genusmedvetna och mångkultiverade skattkammarväktare. På 2000-talet är ingen förälder, pedagog eller redaktör säker på vad som är ”sund andlig kost” eller om sådan över huvud taget existerar.

Osäkrast av alla är litteraturvetarna, i synnerhet de i Lund. Häromåret kom första nödsignalen: debattboken ”Hamlet eller Hamilton”, ett ängsligt akademiskt eko av ”Rambo och Rimbaud”, Timbropamfletten från tidigt 1990-tal. Och nu alltså ”Litteraturens värden”, frukten av en tvärdisciplinär doktorandkurs.

I sin inledning skisserar Anders Mortensen traditionsbakgrunden till forskningsfältet. Det är en intressant historia även om han i hastigheten ger Howard Caygill fel förnamn. Ungefär samtidigt som Sovjetväldet imploderade började litteraturvetare och filosofer intressera sig för den skotska upplysningens försök att komma till rätta med relationerna mellan ekonomiskt och estetiskt värde. Adam Smith & Co var ju inga ekonomer i vår tids inskränkta mening, utan moralfilosofer som bekymrade sig för samhällets väl och ve.

Den litterära värdediskussionen försöker fokusera balanspunkten mellan två insikter: å ena sidan att värdet beror på verkets inre egenskaper och å andra sidan att dessa egenskaper enbart realiseras i en läsakt, det vill säga av en konkret individ i ett givet socialt och historiskt sammanhang. Det faktum att kanon, mästerverk, värden är socialt konstruerade innebär inte att begreppen saknar betydelse eller relevans. Den tjeckiske filosofen Karel Kosík har uttryckt det vackert: ”En texts historia är i viss mening historien om dess tolkning.”

Antologin består till ungefär en tredjedel av översatta texter av mer eller mindre framstående teoretiker. Huvuddelen av boken består av tillämpningar från kursdeltagarna. Många kottar blir det, som sagt. Här och var skymtar gran.

En nyckelfigur i antologin är den amerikanska litteraturprofessorn Barbara Herrnstein Smith, vars ”Contingencies of Value” (ungefär ”Inga värden varar”) från 1988 är en återkommande referens. Genom att studera hur Shakespeares sonetter har värderats genom seklerna når professorn den föga sensationella slutsatsen att reception är beroende av sammanhang och läsare. Detta bevisar, menar hon, att allt tal om en för alla tider och läsare given kanon är nonsens. Ja, hon går längre än så och hävdar att värderingen av ett verk är oberoende av dess egenskaper. Allt är upplevelse. Estetiskt resonerande är egentligen bara återsken från ekonomins eld.

I sin radikala antikantianism knyter Herrnstein Smith an till den positivistiska tradition från I A Richards som via svenska uttolkare som Gunnar Hansson gick ner sig i relativismens gungfly. I sin reduktionism påminner hon om de vulgärmarxister som utifrån en mekanisk spegelteori trodde sig spåra produktivkrafternas utvecklingsnivå i diktens kommatecken.

Just marxismen kastar sin skugga över ”Litteraturens värden”. Men det är en sällsamt frånvarande närvaro. De få gånger marxismen explicit omtalas sker det i svepande, nedlåtande termer. Ingen av de svenska bidragsgivarna tycks ha gått i närkamp med den tradition som utan jämförelse ägnat störst tankemöda åt förhållandet mellan ekonomi och estetik.

Man kan fråga sig vad denna förträngning beror på. Ett intressant uppslag lämnar den alltid läsvärda Amelie Björck, som helt sonika slår fast att det sedan 1960-talet skett en ”sociologisk vändning” i svensk litteratur- och konstvetenskap. Tidigare härskade nykritiker som av kärlek till litteraturens mästerverk strävade efter att förmedla den egna läsupplevelsens rikedom och på så sätt legitimera litteraturvetenskapen. Nu däremot finns ett alternativ, nämligen ”den litteratursociologiska eller cultural studies-inspirerade forskningen”, som i stället för att vara lojal mot Mästerverken och Vetenskapen riktar nyfikenheten ”mot de akter av skapande, tolkning, spridning etcetera som gör litteraturen till vad den är”. Närmar man sig litteraturen enligt cultural studies-modellen – ”som socialt betingade diskurser och praktiker” – undviker man fallgroparna som lurar i idealism och marxism, som reducerar estetiska värden till inre kvaliteter respektive ser dem som ekonomiskt determinerade.

Så kan man yxa till traditionen så att den passar ens egna syften! Men är Björcks verktyg Occams rakkniv eller Oidipus knölpåk? Enligt Harold Bloom, den siste kanoniären, försöker alla betydande författare i sina verk symboliskt mörda sin stora föregångare av rädsla för deras inflytande. Gäller teorin också litteraturvetare? Björcks traditionsskiss, enligt vilken nykritiken härskade fram till 1960-talet och cultural studies därefter, kommer mig att tänka på en annan Björck från Lund, nämligen Staffan. Dennes avhandling om Heidenstam och sekelskiftets Sverige kan knappast betraktas som nykritisk i den snäva mening som Amelie Björck lägger i begreppet. Snarare framstår den som ett lysande exempel på cultural studies – trots att den publicerades redan 1947, långt innan kulturstudierna lämnade de brittiska öarna och blev global kritikindustri.

Amelie Björck utnämner Bengt Nerman till förebild. Och visst, ”Demokratins kultursyn” innehöll en viktig kritik av den moraliska idealism som fram till dess hade dominerat folkbildning och arbetarrörelse – men den kulturdemokratiska diskussionen upphörde ju inte i början av 1960-talet lika litet som cultural studies stannade vid Richard Hoggarts etnografiska undersökningar av brittisk arbetarkultur på utdöende. Både Nermans och Hoggarts ansatser fick en fortsättning i den teoretiska nyorientering som följde i spåren på nyvänstern. Ingen sociologisk forskning värd namnet kan gå förbi detta sitt traditionsarv. Utan nappatag med sina marxistiska föregångare reduceras cultural studies till studier av – som Gayatri Spivak en gång ironiskt uttryckte saken – ”banalitetsreproduktionen i en postkolonial värld”.

Eller med Claes Eriksson: ”Att vara eller inte vara en vara, det är frågan.”

Mikael Löfgren , kritiker i DN