Korskopplingar i alltets ström

Vårens mest omskakande poesi råkar vara en översatt prosabok. Med det inte sagt att den svenska lyrikutgivningen hittills i år skulle ha brustit i kvalitet, tvärtom. Kanske förhåller det sig bara så lyckligt att Ulla Ekblad-Forsgrens imponerande översättning av den österrikiska poesins grand old lady Friederike Mayröckers storslagna inventering av skrivandets och levandets erfarenhet, helt enkelt är en indikation på denna bokvårs poetiska höjd.

”Och jag ruskade en älskling” utgörs av en enda lång flödesanteckning daterad augusti 2003 till maj 2004, och skriver fram en poetisk prosa lika skarpt iakttagande som Virginia Woolfs dagböcker, lika trollbindande som Clarice Lispectors demoniska språkskapelser, lika kvick och språkligt omstörtande som Gertrude Steins textuella universum.

Det handlar om litteratur, om kärlek, sorg, minne, språk. En av textens absoluta smärtpunkter är följdriktigt också förlusten av livskamraten poeten Ernst Jandl, som Mayröcker levde med fram till hans död år 2000, i boken refererad till som E J. Skildringen av att leva i den älskades frånvaro tillhör på sitt anspråkslösa vis något av det mest plågsamma och vackra jag tror att man kan läsa just nu.

Men för Mayröcker är gränsen mellan det biografiska och det textuella suddig, läckande. ”Att ruska en älskling” är kanske att transformera allt detta levda – leva det på nytt, djupare – genom att ställa sig i språkets opålitliga lågor, låta sig genomsköljas av skrivandets bländande, helvetiska impuls. Tänkandet, detta ”inre skrivspråk”, är här en aldrig upphörande och ständigt återvändande rörelse. Ett skrivande-tänkande av det korskopplande slaget – med reptilsnabba tankekedjor upprättar det förbindelser mellan de mest skilda element: inre och yttre bilder, minnesfragment, fotografier, dofter, film, musik och inte minst en stor mängd litteratur. Formen är kretsandets, återvändandets, de subtila förskjutningarnas form.

Så kan till exempel myrorna i Luis Buñuels ”Den andalusiska hunden” kopplas till haikudiktaren Bashôs poesi. Liksom den egna kroppens åldrande liknas vid en ”dekomposition”, ”ett itudelande och sammansättande på nytt” – och samtidigt förvandlas till en metafor för textens egen rörelse. Prosaformen tillåter Mayröcker en oavbruten syntetisering av disparata fragment, biografiskt stoff, litterära referenser. Hon skriver också till och genom en mängd andra litterära röster.

Mest frekvent förekommande är Gertrude Steins, hon verkar i texten både som litterär samtalspartner och retorisk gest. I den besatta, strålande Mayröcker-texten finns ingen skiljelinje mellan läsandets och skrivandets olika möten och samband och de som hör den fysiska verkligheten till. Allt bildar del av samma poetiska utbyte, samma förnimmelse- och tankeström. Arbetet med språket är en livsbetingelse, och blir här lika påtagligt som döendet och ensamheten, ögonstarren och smärtmedicinerna, de kaotiska pappershögarna eller en förbifladdrande doft av barndom.

Hanna Nordenhök

poet och litteraturkritiker