Konsten att skåda
Överskridare, transcendentalister, kallades de. De var diktare och filosofer i Nya England som skärskådade Amerikas möjligheter i en ljus och olydig stämning. För att förstå det nya, var deras tanke, måste man försöka glömma det gamla. Tabula rasa, torka tavlan ren, löd ett motto.
Henry David Thoreau förde som de andra dagbok. Livet var en upptäcktsresa i ett främmande land. Man skulle i princip inte lägga ner pennan. Deras “journals” är outtömliga. Thoreau skrev trettionio volymer. De var ett slags tidiga bloggare, men skrev finare än vad vi är vana vid. De hade även något att säga.
Thoreau är berömd för att han spikade upp en koja i filosofen Emersons skog och bosatte sig där. Den underbara dagboken “Skogsliv vid Walden” 1854 handlar om två år av skarpa iakttagelser i skogsbrynet. Han känner sig delaktig i rörelsen västerut i Amerika, mot det nya landet. Han känner det i sin koja. Den drar som ett fågelbo.
Jag läser en just utgiven volym av Thoreau, “Fågeldagbok”, översatt och redigerad av fågelkännaren Lennart Nilsson (ellerströms). En fantastisk, mycket kortfattad berättelse om kragjärpen, kanadagåsen, brudanden, storskraken, den svartnäbbade islommen och fyrtionio andra fåglar i skogarna kring Concord i Massachusetts.
I den stora journalen har ett fågeltema renodlats. Jo, det är en upptäcktsfärd, mycket spännande faktiskt, om man ger sig tid. “Det vi kallar vildhet är enbart en civilisation som skiljer sig från vår”, säger Thoreau. Man känner hur de precisa iakttagelserna av mycket små händelser plötsligt öppnar något nytt. Villkoret är exakthet och tålamod.
Jag bör ta råd av fåglarna, skriver han den 12 maj 1857, “och rätta mina mänskliga uppfattningar genom att lyssna på dem. Han är min broder poeten, den lilla grå fågel (eller bard), vars musa inspirerar min. Hans visa är en idyll eller pastoral, äldre och ljuvare än någon av dem som blivit klassiska.”
Vanligtvis lunkar jag fram längs ett slags vitmenad fängelsekorridor, fortsätter Thoreau. “Men plötsligt, i ett lyckligt ögonblick, når den eviga vishetens röst fram till mig, till och med i sparvens sång, och befriar mig, skärper mina sinnen och gör dem klara, förvandlar mig till ett omdömesgillt vittne.”
Läsaren dras in i en egendomligt tillspetsad undersökning av mycket små saker. Blicken når plötsligt långt. Den tar ett lyriskt språng. Det är tonen i den väldiga journalen. Som alltid känner man sig inspirerad av mötet med en så framsynt fågelskådare. Han förstod sin tid genom att driva omkring i skogarna.
Det finns ett problem med renodlingen av ett tema. Det är roligt med alla berglärkor och rubinkolibris som lyfter på varje sida, men upptäcktsresan blir en annan. Författaren spanar inte längre in i skapelsens alla hörn, utan är just fågelskådare. Lennart Nilsson har rent av gett fåglarna “den artsekvens som dagens ornitologiska forskning fastställt”. Jaha. Men det var inte riktigt den artsekvensen som Thoreau spanade efter.
Kanske är det ofrånkomligt. Med en så rik bloggare blir kanske all redigering konstlad. Det enda sättet att göra undersökningen rättvisa är kanske att välja ett tidsavsnitt. Rolig läsning är det iallafall
Man går lätt ut i skogen efteråt.
ANDERS EHNMARK
