Jakten ur rävens perspektiv

Det är en folkkär men skadeskjuten samling svenskar som Anders Pihlblad ger upprättelse i sin medryckande bok ”Drevet går – om mediernas hetsjakt”. Här framträder inte främst Björn Ranelid, Jan Guillou, Mona Sahlin eller Wanja Lundby-Wedin i egenskap av mediala framgångssagor, utan som offer för journalistikens samlade effektivitet och okänslighet. Nyckelordet är drev.

Författaren, som till vardags är TV4-reporter, är själv ”överlevare”. På en bar i Södermalmsområdet Hornstull drack han sig berusad med den moderata statssekreteraren Ulrika Schenström. Reinfeldts medarbetare tvingades avgå snart efter att duon fångats på en smygtagen bild i Aftonbladet. Pihlblad tog ut kompledighet, förlorade arton kilo i vikt och försakade sitt privatliv i sin iver att arbeta tillbaka sitt anseende som politisk reporter. Jag har respekt för Pihlblads reaktion. Offentligheten i dagens tappning är en intensivt utmattande teaterföreställning och att under några dygn spela huvudroll i en pjäs man aldrig fått chans att läsa manus till, måste vara ett trauma.

När man läser vittnesmålen från makthavare i denna bok inser man att de övergrepp som medierna ofta bortförklarar som enskilda olycksfall i metodiken snarare är konsekventa. Det finns skäl att fundera över hur offentliga personer kan skydda sin barn, sina morföräldrar och sina sovrumsfönster från uppjagade reportervikarier (stjärnorna går sällan i drevet). Några lösningar redovisar Pihlblad från kontinenten. I ett uppmärksammat rättsfall vann prinsessan av Monaco rätten att vistas på offentlig plats utan att behöva fotograferas.

Däremot tvivlar jag på att Anders Pihlblads bok kommer att förändra drevdramaturgin. Den är alltför känslomässigt och svepande författad. Framförallt är det problematiskt att begreppet ”drev” aldrig ges någon definition. Av ordets koppling till jakt inser man att det rör sig om en mördarkamp med orättvis laguppställning.

I fallet Lars Danielsson finns nog fog för jaktmetaforen. Utredningen av statssekreterarens förehavanden kring julhelgen 2004 slutade med att läsare tyckte sig ha rätt att spotta mannen i ansiktet och demolera hans bil. I mediernas tsunamiberättelse fick enskilda individer klä skott för en folklig vrede. Danielsson blev syndabock. Men var reaktionerna på Linda Skugges famösa anmälan av romanen ”Kvinnan är första könet” att beskriva som ett drev mot Björn Ranelid? Recensionen väckte stor uppmärksamhet, ägnades tv-program och pressklubbsdebatter, men var inte branschens respons i lika hög grad riktad mot Skugges plumphet som mot Ranelids påstådda solbränna?

Det hindrar inte att Pihlblads fall är intressanta var för sig – även om författaren gör lite för att fördjupa dem. Boken har en avgörande brist i det att de ansvariga chefredaktörerna aldrig hörs. I Pihlblads 300 sidor långa kritik mot mediernas närgångenhet och flockmentalitet intervjuas ingen kvällstidnings-, morgon- eller tv-chef. Jaktledarna går fria. Ett märkligt val i en bok om jaktetik. Jag tycker till exempel Pihlblads eget fall hade tjänat på en tematisk fördjupning. Han förklarar fotografiet där han och Schenström pussas som ”flams och trams, en uppsluppenhet. Inget annat”.

Pihlblad och Schenströms umgänge var inte sexuellt, vilket antyddes. Pihlblad är homosexuell. Däremot tycks bilden säga något om hur politiker och politiska reportrar umgås. Det var knappast första gången alkohol var inblandat. Läser man Jan Guillous memoarer eller tar del av branschanekdoter om Per Wendel inser man att krogumgänge varit en förutsättning för snarare än ett hot mot demokratin.

När Pihlblad återvänder till vardagen träffar han såväl Marita Ulvskog som Per Schlingmann för enskilda samtal. Båda meddelar att man har fortsatt ”förtroende” för Pihlblad.

Förtroende? Mellan journalister och politiker finns en typ av beroende vars villkor nog är intressanta även för mediekonsumenter i gemen. När Anders Pihlblad konstaterar att det inte ska ”kunna uppstå en situation där en sådan bild tas” har han anammat pr-skråets ytliga perspektiv på offentligheten.

Detta perspektiv förvandlar alla skandaler till kommunikationsfrågor. Att Maria Borelius har svart arbetskraft är inte främst en moralisk förtroendekris. Problemet uppstår först när hon skyller husans anställningsvillkor på sin ekonomi, trots att hon och maken deklarerat inkomst på 16 miljoner. Medierna skapar sina verkligheter, men det gör pr-branschen också med ännu ytligare resultat.

Björn af Kleen

kulturjournalist