Inuti är vi alltid tillsammans
Hélène Cixous är känd i Sverige framför allt som en feministisk litteraturteoretiker som verkat i ett flertal genrer. Hon skrev sin doktorsavhandling om James Joyce, hon har skrivit en biografi över Jacques Derrida, hon har skrivit dramatik och essäer och framtonar som en ledande fransk intellektuell. Som skönlitterär författare debuterade hon med ”Dedans” 1969 för vilket hon erhöll Prix Médicis, och nu kommer förstlingsverket på svenska under titeln ”Inuti” i översättning av Kerstin Munck och Sara Gordan, och med ett utmärkt introducerande förord av Kerstin Munck.
En liten flicka, 11 år gammal, förlorar sin far. Det är bokens yttre berättelse, grundat på Cixous eget liv.
Hélène Cixous föddes 1937 i ett Algeriet som då var en fransk koloni, som dotter i en judisk familj. Efter faderns död utbildade sig modern till barnmorska. Dessa yttre fakta skymtar i texten men är alls inte huvudsaken, utan tonvikten vilar på längtan och begäret efter fadern som Cixous i den lyriskt, rytmiska berättelsen internaliserar i sin egen kropp, just inuti.
Det är som om den vuxna Cixous på stort avstånd betraktar den lilla flickan och nästan som en vetenskapsman undersöker sorgens konsekvenser. Ingenting av naivt återskapande av en barnvärld finns här, även om barnsliga funderingar skickligt är inlemmade i den flödande texten, som när flickan grubblar över hur lång tid det tar för fadern att ruttna.
Den ibland extatiskt-poetiska texten arbetar med freudianska förtecken, och noggrant poängteras drömmen om en återkomst med incestuösa drag – fadern ska bli en make-far som helt och hållet fyller ut det tomrum som förlusten har skapat. Så frambringar Cixous en böljande, ofta mytisk text, där det algeriska landskapets rena sol och snabbt torkande blommor ger sinnlig närvaro. Ändå blir denna algeriska familj av farmor, farfar, far, mor och bror knappast tydlig – i synnerhet fadern är konsekvent tecknad som en stor frånvaro, och texten inbjuder sällan till identifikation eller psykologisk inlevelse. Nej, Cixous är ute efter något annat, att om och om igen återskapa frånvaron och att låta texten födas ur denna intighet. Fadern står för ordet som ska föra ut dottern i världen, hon måste bära honom inom sig för att kunna skriva.
Med sitt associativa, intensiva men stegrade skrivsätt är Cixous tidstypisk och hon kan erinra om en tidig Le_Clézio, eller en rytmiskt sjungande Duras, med vilka hon delar den koloniala erfarenheten. Alltid bär inte denna skrivteknik, texten kan upplevas som högspänt självalstrande. Den största svagheten ligger enligt mitt förmenande i dess psykoanalytiska medvetenhet, där den i teori väl pålästa Cixous skapar ett freudianskt typfall kring ett far–dotterförhållande. Hennes text illustrerar bara alltför väl Freuds teser om den lilla flickan som vill gifta sig med sin far och stöta ut alla andra ur denna åtrådda enhet, endast alltför lätt att dechiffrera enligt samma freudianska mall. Här kommer teorin före texten, istället för tvärtom.
Att hon skrivit en pjäs, ”Portrait de Dora”, om ett av Freuds mest kända fall förvånar inte.
Kerstin Munck och Sara Gordan har gjort ett beundransvärt arbete med att överföra denna komplicerade ordväv till svenska. De påpekar att frasen ”je suis mon père” kan översättas med antingen ”jag är min far”, eller ”jag följer min far”, och de väljer då att skriva ”jag är och följer min far”. Jag tror att det egentligen är en olycklig metod.
Alla som översätter vet att man måste välja.
De har dock tillsammans åstadkommit en mycket vacker text där vissa partier kan läsas som förtätade lyriska prosapoem. Men det är när texten får konkretion i en given situation som den växer och lyfter både ur det tidstypiska och den psykoanalytiska teoribildningen.
Eva Ström , författare
