Idealismen ingen räddning
”Min avsky för idealismen i alla former är oförsonlig. Om jag någonsin kunde tänkas svikta i min motvilja, så torde jag bota mig genom omläsning av J.L. Runebergs dikt ’Soldatgossen’. ”
Orden är Willy Kyrklunds och det var inte minst kriget som fick honom att avsky allt högstämt idealistiskt prat om högre syften och mål. Hans sista större text var ”Om godheten” från 1988, en skönlitterär essähybrid som sedvanligt skarpt och lakoniskt diskuterade den idealism som kallas godhet och Guds eventuella existens på hundra rakbladsvassa och ironiska sidor. Johan Sahlins doktorsavhandling ”Om kyrklundheten” är en effektiv närläsning av detta verk och pekar på Kyrklunds idémässiga utgångspunkter. Kyrklund är en centripetal författare, menar Sahlin, en igelkott, som envist håller fast vid ett fåtal ämnen, och pryder sin bok med en bild av denna taggiga varelse.
Sahlins utgångspunkt är kunskapsproblemet, som det tacklas hos Kyrklund, den klyfta mellan den kunskap som nås via logisk empirism och den som är subjektivt erfarenhetsbaserad. Sahlin visar hur viktiga Eino Kailas filosofiföreläsningar i Helsingfors var för Kyrklund som blev en övertygad logisk empirist. Darwin är en återkommande referens, och ”Om godheten” har faktiskt släktskap med betydligt senare anti-idealistiska upplysningsprojekt som Richard Dawkins eller Cristopher Hitchens – bara så mycket mer litterär i sin logiska uppbyggnad.
Kyrklund är konstnär i allt han gör, även då han skriver en argumentation i denna essähybrid på sexton texter. Han visar på de grymheter som begås i godhetens namn, i begrepp som en gudomlig godtycklig nåd, och han skriver inte minst om krigen som regelmässigt backas upp av en godhetens idé. Sahlin diskuterar även Kyrklunds förhållande till filosofer som Voltaire, Hume, Nietzsche, Russell, Hedenius och även till Shakespeare och matematik.
Men det mest överraskande är att Sahlin raffinerat visar att ”Om godheten” kan läsas som en parafras på 1886 års upplaga av ”Läsebok för folkskolan”. Denna pedagogiska läsebok har en idealistiskt färgad, undervisande syn på världen, framställd med hjälp av berättelse, fabler, sederegler och tänkespråk, och inleds högtidligt med dikten ”Guds godhet”.
Steg för steg motläser Kyrklund det idealistiska perspektivet med hjälp av analytisk filosofi och naturvetenskap – men tar också parodier, parabler och berättelser till hjälp. Så presenterar han en anti-idealistisk, sekulär världsbild, monterad på samma myter, samma retorik.
Förlora ej modet kamrat, uppmuntrar Kyrklund den som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och supit upp spriten i kompassen. Författaren uppmanar seglaren att styra efter topplaternan på båten, ty ”den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men i alla fall”. Så mycket ger Kyrklund för människans högre ljus, så mycket för hur hon kan orientera sig efter höga makters beskydd. Den säkerhet som finns på färden består i att räkna med en osäker kurs över mörka vatten.
Denna vanmakt uttalas inte desto mindre med stor auktoritet, med skarp ironi, men dess botten av förtvivlan går inte att ta miste på. Och samtidigt blir bristen den kompetens som är en drivkraft i författarskapet.
Johan Sahlins avhandling framhäver det litterära modellskapandet hos Kyrklund som en särskild kunskapsprocess, men uppmärksammar också den klassiska tragiska situation som är ett genomgående drag. Inte minst detta kallar han ”kyrklundheten”, från den dikt som är slutpunkt i författarskapet. Dikten kan läsas som en dröm om en punkt utanför det mänskliga där en objektiv kunskap skulle kunna vara möjlig att nå, men är också en skildring av ett dödsögonblick där en sådan position blir irrelevant.
När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ut sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet,
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.
Johan Sahlin har väl knappast fångat alla aspekter på ”kyrklundheten”, men han ger en givande bild av författarens kunskapsteoretiska och naturvetenskapliga förankring. Och framför allt av Willy Kyrklunds konsekvent anti-idealistiska hållning.
Eva Ström
författare
