I svärdets skugga
Att läsa Suzanne Brøggers nya bok gick som en dans. Att nu försöka skriva om den är däremot överrumplande svårt. Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska välja in i verket, det finns många, men låt mig börja från början, med titeln, ”Slöjan”, med det politiskt och feministiskt inkorrekta.
Brøgger väljer ”Tusen och en natt” som modell för sin texteskapad. Liksom Sheherazade riskerar bokens unga kvinnojag att dödas, sägs det, om hon inte underhåller sin herre med historia efter historia om sexuella äventyr. Under hot påstås hon berätta men det känns inte så. Gång på gång höjs svärdet över hennes huvud men på lek, lustfyllt, det där svärdet är inte på riktigt, det är en skugga bara.
I ljuset av samtida slöj- och hedersvåldsdebatter kunde Brøgger, om hon hade varit en författare med färre dimensioner, ha valt att kritiskt gestalta sexslavinnans predikament, men nehej. Slöjan är munter erotika, ingen pamflett. Samtidigt implicerar valet av Sheherazades berättande som verkets mall något djupare och värre:Skuggan finns där.
Skuggan av svärdet villkorar texten.
Först efter avslutad läsning ser jag den ordentligt. Mörk och skarp faller den över skildringarna av fri och vacker och hungrig älskog. Skuggan blir vad som lämnar spår.
Textens mästare, han kan och vet, styr och ställer med sin unga lärling i kärlekskonsten: hon ska inte gråta och längta efter honom utan skaffa sig vidlyftiga sexuella erfarenheter och förnöja honom med berättelser om dem. Att se ”Tusen och en natt” som en obehaglig saga eftersom kvinnor utsätts för hot och våld, det är barnsligt. Lesbisk kärlek är fint att idka och att se på men sex mellan män är det inte, för män är inte vackra. Says who?!
Plötsligt får jag den otäcka men spännande inre bilden av ett omvänt maktförhållande där en man underhåller och undervisas av en kvinna som har fällkniven i beredskap. Det känns – jag blir inte klok på varför – som om detta är vad ”Slöjan”, under slöjan, egentligen handlar om. Spåret i huvudet av Brøggers ord förvandlas, texten blottar sitt ansikte, sin antites, jag är inte alls beredd på det och får för mig att Brøgger skickligt och underförstått har bäddat in den effekten i skriften på något subliminalt sätt. Det är förstås ren inbillning, en sådan där oförsvarlig oförklarlighet som ibland helt utan täckning i verket uppstår i huvudet på kritiker, men oj, ändå.
Nå. Att läsa ”Slöjan” var som sagt inte alls lika krångligt som det nu är att minnas sin läsning, men går det att bara stanna i den omedelbara läsupplevelsen, i lusten? Textens omkväde signalerar ovillkorligt något annat: ”Jag säger det som solen, gult. Är solen såret i himlens lungor? Låt mig inte ligga lik, jag vill sjunga när jag ska dö.” Solgul är Brøggers danslek genom en glupande och alltigenom livsbejakande sexualitet men bilden av solen som ”såret i himlens lungor” får svärdet att falla. Jo, där är den igen, och igen: Skuggan. Döden. Men också jag tänker dö sjungande.
Maria Küchen
författare
