Hemma hos den tysta majoriteten

Ibland medan jag läser Ida Jessens tredje roman om människorna i Hvium, ett påhittat danskt samhälle, kommer jag att tänka på Michael Hanekes film ”Det vita bandet”. Visserligen utspelar sig ”Børnene” i samtiden, inte i början av 1900-talet. Inga mordförsök eller andra riktigt sadistiska gruvligheter inträffar och här finns ingen flock av barn som kan eller inte kan ha ont i sinnet. Men precis som Hanekes tyska bondby hålls Hvium samman av hjärtlösa sociala spänningar och under ytan, som en mörk bärande orgelton, vibrerar männens våld.

Ibland rör det sig om ren misshandel, ibland om mer nerskruvat husbehovstyranni eller det klassiska sexuella dubbelspel som bekräftat så många män och krossat så många kvinnor: en hustru där, en älskarinna där, och antingen det slutar med hjärtesorg eller ond bråd död är det älskarinnan som till sist tar smällen.

Att vara man i Ida Jessens litterära värld, det är att vara svag och simulera styrka genom upprättandet av ett diminutivt kungarike att regera med samma sprättande självbelåtenhet som tuppen på gödselstacken. Att vara hustru, det är att antingen kuvas eller bäddas in i fetvadd som dämpar verkligheten – tills verkligheten om inte förr så i andra eller tredje led slår tillbaka som när man kliver på en kratta glömd i samlevnadsidyllens trädgårdsgräs.

Skeendena i ”Børnene” flätas ihop med saker som hände i Jessens två tidigare böcker om Hvium, ”Den der lyver” och ”Det første jeg tænker på”. Fristående fortsättning är dock ingen felaktig beskrivning. Berättelsen står dessutom öppen mot nya roman- och livscykler: De vuxna blir gamla, deras barn blir vuxna och reagerar mot föräldrarnas misstag genom att göra samma misstag själva. Olycksbarn finner olycksbarn, ödets hjul spinner på i samma gamla spår. Det jämngrå eländet gör till sist att det börjar sjuda i mig av invändningar. Riktigt så här illa behöver det inte vara. Kalla mig idiot, men jag tror, jag tror på kärleken ibland. Faktiskt.

Dessutom får jag lust att instämma i samtidsropen på mer spjutspetsexperimentalism. Generellt tvivlar jag på att det litterära experimentet kan eller bör bli litterär konvention, det finns för mycket av självmotsägelse redan i själva tanken, men ett oväntat stilgrepp eller två kan ändå pigga upp. Jessens habila berättande rimmar i stället lite för bra med grottekvarnslivet hon beskriver.

”Børnene” börjar och slutar med att Solvej, bokens centralgestalt, förlorar kontakten med sin dotter som i femårsåldern berövas henne av hennes exman och i vuxen ålder frivilligt försvinner. Solvej vet att det inte sker osett, folk har ögonen på den misslyckade mamman, det pratas, sladdret är livsluft i Hvium. I Ida Jessens roman är det vid eftertanke kanske inte Solvej eller någon annan enskild människa som spelar huvudrollen utan samma kollektiv som i ”Det vita bandet”: den tysta majoriteten, människor som kärlekslöst håller koll på varandra, som ser, hör och noterar utan att tala eller älska.

Maria Küchen

författare