Gudomlig komedi i dejtinghelvetet

”I Don’t Care About Your Band”, heter den, Julie Klausners självbio­grafiska novellsamling om livet som luttrad singel på Manhattan. Jag skiter i ditt band. På omslaget poserar hon i baddräkt mot ett pilbemängt hjärta. Blicken är bortvänd, ansiktsuttrycket fruset mitt­emellan äckel och förnöjsamhet. Känn sen på undertiteln: ”What I Learned from Indie Rockers, Trust Funders, Pornographers, Felons, Faux Sensitive Hipsters, and Other Guys I’ve Dated”. Hur kan man inte vilja kasta sig över en sån bok?

Undertiteln är en tämligen exakt varudeklaration: ”I Don’t Care About Your Band” är en serie självbiografiska och humoristiska texter om dåliga dejter och dysfunktionella förhållanden. Världens enklaste idé i teorin, sannolikt mycket svår att få till rätt tonträff på. Klausner har valt den drastiska metoden. På sidan 13 listar hon Miss Piggy som sin första kvinnliga förebild: ”Även om hon var en grisdocka vars röst gjordes av en man som hade en hand uppstucken i arslet på henne var hon den mest envetna feminist jag stött på”.

Därefter följer en resumé över Klausners samlade erfarenheter av män: män som förnedrar henne, män som smittar henne med herpes, män med jazzhatt som insisterar på att hångla till folksångaren Gil Scott-Heron. Hon funderar över mäns ideal­kvinnor: en Woody Allen-kalibrerad Scarlett Johansson, Mary i ”Den där Mary” – ”en ölhävande fotbollsentusiast, långbent, smal, blond. Inte rolig men med ett härligt skratt. I princip en kille inslagen i en tajt liten förpackning”. Hon upplever en klassisk New York-mardröm: hon sover över hos en kille efter att de haft sex för att inte verka alltför slampig, bara för att bli halvt uppäten av sänglössen i hans smutsiga lägenhet.

Låter det raljant och skuldbeläggande? Det är det. Också. Men i första hand är ”I Don’t Care About Your Band” oerhört rolig. Klausner har en förkärlek för att drämma till när man minst anar det, och kan ta tillsynes meningslösa detaljer – som att en kille skriver mejl med enbart gemener, som att en dejt envisas med att ha tjej-jeans – och dra stora humoristiska växlar på dem. Klausners bakgrund som komediförfattare genomsyrar i stort sett varenda mening, och i sina bästa stunder – de är många – känns boken som att befinna sig på riktigt bra och smart ståupp.

Allra bäst tycker jag om berättelsen om Tom från Minnesota, brevvännen och med-geeken (de träffas på en fansajt för bandet They Might Be Giants) som avvisar den tonåriga Julies försök att uppgradera honom till långdistanspojkvän. Femton år senare tar hon upp kontakten igen, bara för att inse att han fortfarande är helt ointresserad av ett romantiskt äventyr med henne. ”He was Marge, I was Mike Yanagita” skriver hon, med en ömsint syftning på filmen ”Fargo” och dess obekväma lunchdejt mellan den kvinnliga huvudpersonen och en gammal gymnasiebeundrare som aldrig slutat hoppas.

I händerna på någon annan hade det här kunnat bli en förfärlig bok, den sortens tröstlösa skildringar som får en att, likt Carrie Fisher i ”När Harry träffade Sally”, kura ihop sig i dubbelsängen och gny att man aldrig mer vill behöva vara ”out there”.

Klausners bedrift är att man lämnar boken på oerhört gott humör, och – inte minst – att hon lyckas fånga upp det som faktiskt är en realitet för många moderna kvinnor och vända det till något annat än elände. Livets mening är kanske inte att träffa den rätte. Livets mening kan mycket väl vara att oförväget kasta sig ut på en oändlig radda dejter. Åtminstone om det blir såhär frustande rolig läsning av det. Det känns logiskt att hon tillägnar boken sina föräldrar, men med tillägget att hon någon gång tänker skriva en som även de klarar av att läsa.

Anna Hellsten

medarbetare på kulturredaktionen