Frihet i en foppatoffel

På sommaren kroppsarbetar man. Hårt arbetet skänker ledigheten dess mening. Gräva i landet, måla vindskivorna, sedan krana lådvinet. Alternativet är att dra på äventyr, campa, hajka, paddla, klättra, kanske Legoland. Göra saker. Så är semestern.

Det vet alla.

Utom campingplatscamparna. Det går direkt från ingenting till lådvinet. Enligt Josefin Oleviks bok ”Campingland – en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik”, har camparna nämligen en sak gemensamt: viljan att göra ingenting.

”Det ligger en berusning i att få säga att man gör ingenting”, säger etnologen Orvar Löfgren och menar att ”det öppnar för valmöjligheter”. Den där berusningen inför ingenting kan möjligen ha att göra med den karakteristik en av Tylösandscamparna i boken, Lis-Beth, ger camparna: ”Det är vanligt arbetarfolk”, säger hon. Olevik citerar undersökningar och konstaterar att en campare är en villaägare utan högre utbildning från en mindre ort.

Att göra ingenting är friheten från arbete, det är arbetets absoluta motsats. Campingen är frihet på hjul. Även om hjulen inte rullar. För det gör de nämligen inte.

I grunden är idén om ett mobilt sommarhem strålande. Kunde väl inte vara bättre. En ny vy utanför fönstret varje dag, äventyret, friheten: born to run. Jag kryssade genom Sverige i en liten husbil några somrar i mitten av nittiotalet. Vi undvek campingplatser, för varför skulle vi vilja taxa in i en värdegemenskap.

Det var ju friheten vi var ute efter.

Olevik kommer snabbt in på paradoxen i det faktum att ”något på hjul blivit så stationärt”. Hon citerar en undersökning som Turismens utredningsinstitut gör om ”mobilt boende” där man konstaterar att två tredjedelar aldrig ställer sig utanför anvisade områden, resten gör det ”nästan aldrig”.

Friheten här handlar inte om rörelse, såsom så mycket av populärkulturen lärt oss. Här handlar friheten inte om den moderna fantastiska makalösa perfekta rörelsen bort utan om välkända ritualer, lugnt och ro och må bra.

Olevik sammanfattar Lis-Beths dagar på Tylösands camping:

”Dagarna är sig ganska lika, ofta har Lis-Beth förberett maten hemma innan de kommer hit och så tar hon bara upp den ur frysen och värmer, om de inte grillar. Mellan tio och fem brukar de ligga på stranden om vädret tillåter. Igår klippte de gräsmattan, i morgon ska de tvätta tältet”.

”It’s about nothing”, som Jerry Seinfeld sammanfattade sin tv-serie.

Camparna är som Kramer i ”Seinfeld” eller seriehunden Rocky eller huvudpersonen Will i Nick Hornbys bok ”Om en pojke”. Människor som gör ingenting. Och som älskar det. Det är ett säkert sätt att skaffa sig en outsiderstatus. Bilden av en lycklig loser vid sidan av samhället. Men Rocky, Kramer och Will har en sak som skiljer dem från camparnas sysslolösa karaktärer. De befinner sig i storstaden. Där kan man odla sin sysslolöshet och vara lite cool.

Den där dästa lättjan vid husvagnen är något helt annat.

I botten på campingkulturens relation till omvärlden ligger relationen mellan stad och landsbygd. En undersökning slog nyligen fast att stockholmare inte åker på campingsemester. Falköping är den ort i Sverige som har flest campare. Chefredaktören för dansbandstidningen Får jag lov Diana Thylin säger i ”Campingland” att ”det finns en slags förnöjsamhet” i camping- och dansbandskulturen, ”det kan vara enkelt – motsatsen till Stureplan”. En äkthet som också Olevik hittar, när hon betraktar de sysslolösas ”sätt att ta det lugnt och njuta, festa när andan faller på. Opretentiöst och okonstlat”. Hon ser på deras prydnadssaker och ser ”ärliga prylar – utan ironiska blinkningar till 80-talet eller dålig smak”.

Camparna är som naturen, de är på riktigt, landsbygden blir gärna det, medan storstaden är konstgjord. När dokusåpan ”Sverige campar” gick på TV4 förra våren presenterades den som en serie med ”historier om vanliga människor med värme och kärlek”.

Resan Olevik gör i boken är just den mellan storstadskulturen och campingkulturen. Från särskildhetskulten till likhetskulten. Hon reser från hippa Södermalmsstadsdelen Hornstull. Det första hon skriver i boken är ”ingen jag känner är campare”. Hon definierar sig snabbt och ganska hårt som en som är på väg in i främmande land: ”jag som knappt kört bil tidigare, som knappt satt foten på Coop Forum, som aldrig äter på McDonald’s eller beställer truckermeal”.

Viljan att tillhöra får Josefin Olevik att på frågan var hon kommer ifrån att svara ”Falun” trots att hon inte bott där på tolv år. Det visar sig vara långt från Hornstull till campingland. Hon tar aldrig på sig de obligatoriska foppatofflorna.

Det krävs hårt arbete för att hålla sig sysslolös en hel sommar.

Dan Hallemar , arkitekturskribent