Författarens författare
På sjuttiotalet såg och hörde jag Lars Ahlin. Det var i Uppsala, Ahlin hade blivit föremål för en avhandling – Hans-Göran Ekmans – och vid disputationens slut reste han sig i sin fulla längd för att extraopponera. Hans budskap var att den komparativa kostym Ekman hade sytt åt honom var för trång, att i stort sett de enda författare han kunde jämföras med var Platon och Kierkegaard.
Att Ahlin tar plats är en återkommande tanke i kritikurvalet ”Läs mig som läser er. Texter om Lars Ahlin 1943-2009”. Redaktören, Christer Ekholm, inleder med att dra sig till minnes kommentarerna till ett tv-program med Ahlin 1961: medan somliga kallade honom ”magnifik” och en representant för ”stilistisk vitalitet och formuleringsaptit” såg andra mest bara ”chosefull pösighet”. Göran Palm har både roligt och pregnant formulerat vad detta innebär för författarskapet: ”Lars Ahlin är en monologmänniska som talat särskilt varmt för dialogen. Ingen predikar jämbördighet med en så domedagsdundrande auktoritet som han.” Och paradoxerna slutar inte här. Ahlin är också den provinsiella författaren som föraktat provinsialism, konstaterar Palm, han betonar att språket är vår gemensamma egendom, men har själv ett språk som är så avvikande att man sällan upplever det som gemensamt, han avvisar religiösa hierarkier men framträder själv som väckelsepredikant.
Av antologins tjugosju bidrag är ett par uppenbart användbara som introduktioner till författarskapet: det gäller inte minst Bengt Holmqvists. Viktiga är också Birgitta Trotzigs och Lars Anderssons essäer som visar i hur hög grad Ahlin varit en författare för författare. I övrigt är det de minst devot tjänande rösterna som är intressantast, utöver Palms (som förövrigt också rymmer en beundransvärt tillgänglig tolkning av Ahlins språkideologi) handlar det om Olle Josephsons som elegant visar hur Ahlin på ett mycket svenskt sätt förenar socialdemokrati och Luther men fortsätter med att invända mot hans avståndstagande från allt systemtänkande: ”Lars Ahlin har fel. Hans idéer leder i praktiken till underkastelse och resignation eller kan till och med tjäna som ursäkt för den som inte orkar ta sig an de stora frågorna.”
Under den postmodernistiska romanens tid var Ahlin inne eftersom han – som han själv var mån om att framhålla – skrivit postmoderna romaner långt före postmodernismen. Men hur är det idag och hur kommer det att vara i framtiden? Lars Andersson konstaterar för sin del att Ahlin inte bara var stor utan ”onödigt stor” och menar att åtskilligt av det han skrev kan komma att bli hyllvärmare.
Möjligen är det ett oroande tecken att Ekholm inte lyckats leta rätt på någon riktigt ung skribent – varför har antologin förresten inga presentationer av de medverkande? – men för egen del vågar jag ändå tro att Ahlin kommer att förbli en utmaning – åtminstone för litteraturvetare.