Ett ärende ifrån att bli mästerlig
”Historier med tydliga moraliska lärdomar är som ålar i en trälåda. De halkar omkring ovanpå och under varandra, men lämnar aldrig lådan.”
Så står det på sidorna 74–75 i Niclas Nilssons klangkänsliga översättning av Beirutfödde men USA-baserade Rabih Alameddines berättelsespäckade roman ”Hakawati – sagoberättaren”.
Nej, Alameddine låter inga ålar bli kvar i lådan. Han tar upp berättelserna och flätar ihop dem. Romanen är tvinnad i flera skikt, myllrar i många riktningar – och låter sig inte enkelt sammanfattas.
Centrum ligger i Beirut, en stad sargad av strider och ockupationer. Alameddine lämnar sannolikt självbiografiska brottstycken från sin barndom i en välbeställd familj, sin släkthistoria, sina relationer, sin pappas dödskamp, sin USA-flytt. Färgstarka personporträtt, livliga skrönor och orientaliska sagor med prinsessor, demoner och djinner – tid, rum, fantasi och biografi sätter inga gränser.
Med förträfflig rytmkänsla låter Alameddine de oräkneliga historierna och sagorna haka i varandra i ett flätverk som speglar det mångkulturella, mångreligiösa men motsättningsfyllda Mellanöstern genom konflikter, krig, folkvandringar och tidsåldrar.
Det är ypperlig berättarkonst, jag läser glupskt. På sidan 233, av romanens drygt 575, ger en farbror följande råd till Usama, bokens berättare:
”’Tro aldrig på berättaren’, sa han. ’Tro på berättelsen.’”
Därmed sätter han fingret på bokens svaga punkt. Alameddines syften och ambitioner med ”Hakawati – sagoberättaren” är oklara. Handlar det mest om fingerfärdig underhållning, berättande för berättandets egen skull?
Inget fel med det, absolut inte. Att förströ är både hedervärt och eftersträvansvärt. Men om en bok dessutom har ett ärende blir den ett mästerverk som dröjer sig kvar i läsarens medvetande. Dit når inte riktigt Rabih Alameddines roman.
Östen Rosvall
medarbetare på kulturredaktionen
