Ett år i skuggan

Ordet ”ödesår” må låta som en kliché men sällan kan det ha passat så bra som på Finland 1944: trängda mellan Stalins armé och det allt mer besvärande vapenbrödraskapet med Tyskland gällde det för landets ledare att rädda vad som räddas kunde.

Henrik Meinander – professor vid Helsingfors universitet och en av landets intressantaste och mest produktiva historiker – har genom den undertitel han gett sin bok antytt att syftet är brett. Vart och ett av de tolv kapitlen fokuserar på en månad och har ett övergripande tema. En återkommande fråga är vad de samtida aktörerna visste, vad de i realiteten hade för val och hur deras ansvar därför kan förstås. Men det är inte bara krigshändelserna – slagen (till exempel i samband med det sovjetiska genombrottet på Karelska näset i juni) eller de politiska manövrerna – som han vill skildra utan också hur finländarnas vardag såg ut, vad de åt och drack, vilken musik de lyssnade på, vilka böcker de läste, vad de såg på bio, och framförallt: vad de tänkte och kände.

Hur var det egentligen med de finska krigsbarnen som i tusental skickades till Sverige? I Finland hoppades man att de skulle skapa så starka känslomässiga band att Sverige skulle stödja Finland också militärt. I Sverige tänkte man sig snarare att man genom att ta emot krigsbarnen hade gjort sitt för Finland. En bildtext meddelar lakoniskt att det hände att de minsta krigsbarnen tuggade sönder sina namnlappar så att de blev svåra att identifiera.

Hur upplevde soldaterna egentligen dödsfaran vid fronten? Hur förmedlades de många dödsbuden till de anhöriga? (Svaret på den senare frågan är att det i första hand var en uppgift som skulle handhas av den lokala prästen men att den också kunde falla på någon grannes lott, i enstaka fall till och med på något barns – en unge som då ingenting alls visste om innehållet i det brev som skulle överlämnas.)

Hur bemöttes de sovjetiska krigsfångar som placerades ut på gårdarna som arbetskraft? I många fall väl, visar det sig. Enligt myndigheternas direktiv var det visserligen förbjudet att livnära dem med smör, ost eller oskummad mjölk och de skulle äta vid ett annat bord än husfolket men när en österbottnisk husmor blev tillrättavisad för att hon låtit fången äta med familjen svängde hon på klacken och sa förargat: ”Inte har jag tid att passa särskilt om ryssen.” Det kunde till och med hända att fångarna fick låna husbondens cykel.

Som en riktigt gastkramande spänningsroman ter sig det vådliga spelet på vägen fram till vapenstillestånd och fred. Vapenbrödraskapet med tyskarna kunde inte brytas förrän Tyskland var för svagt för att hämnas, men å andra sidan gällde det att inte pröva det sovjetiska tålamodet till det yttersta. Vid förhandlingarna i Moskva höjde Stalins utrikesminister Molotov om och om igen på rösten och hotade med ockupation medan de finländska politikerna in i det sista visade en de­sperat heroism.

Meinander gör en syntes av den kunskap som funnits och bidrar med egen grundforskning. Han skriver mestadels utmärkt bra, ofta essäistiskt gestaltande, och hans bok har därför alla förutsättningar att nå en bred publik. En publik som gärna kan bli påmind om att Finlands självständighet ingalunda alltid varit självklar.

Merete Mazzarella

författare och litteraturvetare