Endimensionell arbetarskildring

Ett gigantiskt miljöproblem i vårt land är att tonvis med mat slängs varje år. Huvudpersonen i Vibeke Olssons nya bok, elvaåriga Bricken, skulle inte tro sina öron.

För henne är smör och mjölk höjden av lyx och hunger tillhör vardagen. Välkommen till 1870-talet. Barnarbete var trots folkskolereformen 1842 fortfarande en självklarhet i Sverige på den tiden. Bricken sliter vid ett av sågverken kring Sundsvall och talar stolt om sitt ”yrke”. Rikare ungar i hennes egen ålder, barn som har tid att gunga och mjölk nog att ge till katten, avfärdas kallt: De vet inget, de är så omogna.

Vibeke Olsson är fin på att träda in i Brickens huvud och tala i hennes namn, men beskrivningen av den ädla arbetarfamilj som hon tillhör blir alltför skimrande. Brickens mamma eller pappa är alltför endimensionellt fina människor: ärliga, rättrådiga, hårt arbetande med ett innerligt sexliv. Det där sista undrar jag hur de egentligen orkar med. Själv skulle jag i deras läge ha stupat i säng varje kväll och slocknat bums, men, det förstås, de vill ha ett syskon till Bricken, ett nytt barn istället för dem som dog.

Olssons skildringar av strejkerna vid sågverken har en implicit hetta: Under den finhyvlade textytan pyr det av revolutionärernas vrede. Död åt överklassen! Brickens far – perfekt socialdemokrat ett par decennier innan dessa formellt fanns på kartan – bromsar aktivt. Han förstår att även herrskap kan vara hyggligt folk, att det kan gå att samarbeta med dem. Jag anar ett embryo till Saltsjöbadsandan, till handskakningarna mellan SAP och klanen Wallenberg som så länge höll ihop detta land, och blir nostalgisk.

Idag är ju allt så annorlunda. Men även idag hamnar nödhjälp från staten till krisande företag, pengar som skulle gått till de mest utsatta medborgarna, i fickorna på besuttna vars bonusar helt obegripligt fortsätter att betalas ut. Skillnaden: Vi underdogs behöver inte leva på gröt med sirapsvatten. Vi har så mycket mat att vi kan slänga bort den. Uppror, storstrejk, revolt underifrån, lär det inte bli förrän vi hungrar.

Maria Küchen , författare och kritiker