En scen att besätta

Det är alltid så uppfriskande, tankeväckande och inspirerande att läsa Carola Hansson. Intet ont om den stora svenska romantraditionens utforskande av Sveriges färd från fattigbygd till modern nation. Ej heller om denna traditions inmutning av skilda landskap – särskilt Värmland och Västerbotten – skall det talas förringande. Men det är som sagt uppfriskande att läsa en författare som mutar in något radikalt annorlunda än bygden där hon bott och fädren brukat sin jord. I Hanssons fall är inspirationen de stora ryska berättarna och deras värld, likaså tar en av hennes romaner, Steinhof (1997), sin avstamp i exilens och förtryckets Europa: Ungern 1956. I den förra romanen, Mästarens dröm (2005), bytte hon spelplats till 1920- och 30-talets Kina.

Den nu utgivna romanen, Med ett namn som mitt, är en kommentar till Andrej (1994), hennes stora roman om Leo Tolstojs son. Det hela börjar med att berättaren i Med ett namn som är mitt, omisskännligt lik Hansson själv, får ett brev. Redan på romanens första sida förflyttas jag därmed snabbt till den stämning av annalkande oro och förväntan som bara en god berättare kan skapa. Det är i början av sommaren, åskväder hotar, humlorna surrar och så, ett mystiskt brev i sommarhusets låda. Scenen är satt, den röda tråden tvinnad och läsaren är självklart redo att låta sig övertygas om att detta är en bra bok!

Brevet kommer från Andrejs sonson, Alexander. Han skickar några rader samt en dödsruna över sin far, Andrejs son Ilja. Detta brev uppmanar, tvingar och inspirerar berättaren att försjunka i Iljas öde. Närmast maniskt följer hon i hans fotspår: flykten till USA, de många resorna i Asien, det bittra slutet. Hon letar i arkiv i USA och Moskva, talar med släktingar, vill sedan träffa Alexander som blev kvar bakom järnridån för att kunna berätta för honom vad som egentligen hände hans far. Denne far som övergav honom vid 4 års ålder och sedan aldrig återsåg sin son.

Historiens vingslag, brukar man säga slentrianmässigt. Men det är precis de stora historiska händelsernas framfart med oss individer som Hansson skildrar: krig, flykt, förlust – och den melankoli som uppstår när hon så initierat fångar en bild av en för alltid försvunnen tillvaro i exempelvis ett förrevolutionärt Ryssland eller varför inte i ett bedagat kvarter i Lissabon.

Barnets övergivenhet skapar, som i tidigare böcker av Hansson, smärtpunkten i berättelsen, likaså den exilerades belägenhet. Ödet vill att den som överges själv överger. Även Ilja Tolstoj blev lämnad av sin far Andrej. Hansson ikläder sig Andrejs blick när han för allra sista gången såg sin lille son. Och detta ögonblick återkommer hon till, som om det bildar ett slags mantra eller ett nav ur vilket orden uppstår och förväntas läka det som inte går att hela: det lilla barnets sorg.

Det tycks vara den frånvarande eller bortvände fadern som är Hanssons drivkraft men berättaren i Med ett namn som mitt tvingas också ställa frågan: Vad går denna märkliga jakt efter Ilja ut på? Är det Alexander som vill ha sin bild av sin far Ilja förändrad eller är det i själva verket hon som är på jakt efter sin egen fadersbild? Är Alexander egentligen bara en ursäkt eller täckmantel för att återigen kunna bearbeta en egen smärta? Här sammansmälter det dokumentära med det, förmodar jag, självupplevda, vilket förstärker känslan av autenticitet och angelägenhet. Hansson är en författare som har något väsentligt att säga.

Det dokumentära materialet i berättelsen projiceras på det fiktiva men även på det till synes självupplevda och skapar ett slags estetiskt manifest som är romamens signum. Som en humoristisk, lätt ironisk replikpartner inför hon en dubbelgångare i romanen à la rysk berättartradition. Denne herr Tutjak är Alexanders alter ego. Själv rysk emigrant resonerar Tutjak insiktsfullt om exilens dilemma. Han för det vänskapliga, intellektuella samtal med romanens berättare – eller Hansson själv – som hon inte kunde föra med den verklige Alexander. Tutjak menar att Hansson bara ser ett mörker som flyktingen skulle träda in i, med hänvisning till just Steinhof, romanen om den från Ungern flyende Magda som uppslukas av sitt mörker. Det finns också en upplyst scen att ta i besittning, säger Tutjak, en möjlig iscensättning av jaget och tillvaron som går ut på bekräftelse, begäret att få visa sin framgång. Och det är kanske det som den frånvarande fadern Ilja får göra i barnets ögon: spela alla dessa roller med oklar verklighetsförankring. Fadersfantomen blir en projektionsyta och en ständig uppmaning till att fortsätta berätta.

Cristine Sarrimo

lärare och forskare på Konst, kultur och kommunikation, Malmö högskola