En poetisk rapport

”Varför föder min gamla hand / mitt gamla jag, det som snart skall förintas?” Så lyder en rad i öppningsdikten i Ragnar Thoursies nya diktbok. Det är som om den frågan genljuder i varje dikt i samlingen.

Det obegripliga fortsättandet, den gåtfulla livsviljan, eller ”livsfliken” som en av dikterna kallar den döendes hårda grepp om lakansfliken. Ja, det har med händernas gripande att göra, detta fortsättande, hos Thoursie. Men också med fötterna, och en sinnlighet kopplad till dem.

Ett annat stråk som drar genom ”Sånger från äldreomsorgen” är nämligen minnena av diktjagets mor Signe. På ett ställe beskriver dikten hennes vackra små fötter som trampade på Singersymaskinen. På ett annat barndomssömnen bredvid hennes kropp i utdragssoffan. Det strålar ett mycket starkt och smärtsamt ljus ur denna modersbild, så fylld av sinnlig längtan. Här blir Thoursies liksom sakligt sörjande dikter till gnistrande små blommor. Åldrandet konstitueras av vardagen och krämporna ja, men än mer av minnesbilderna själva. Här titeldikten, som öppnar sviten ”Barndomsland”:

Sångerna i äldreomsorgen,

de låga, de tysta

tonfallen, tankespåren

av minnen. Inte höga

toner, men klara källflöden,

minnen ur det förflutna.

Sådan är sången i äldreomsorgen.

Thoursie själv kallar ”Sånger från äldreomsorgen” för ”ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande från 2008”. Och mycket riktigt åstadkommer boken ett slags poetiskt inifrån-reportage från äldreomsorgen. Det är ett ovanligt, för att inte säga ogjort, perspektiv i poesin. Thoursies diametrala motsats kunde i detta (och verkligen inte bara i det) vara en poet som Johan Jönson. Hos Thoursie står inte som hos Jönson vårdarbetarens helvete i fokus, även om dikterna ofta både skarpögt och ömsint iakttar den ”hemtjänstens tappra välfärdsarmé” som assisterar diktjagets duschar, utfodring och matinhandling på Ica Maxi, utan talar så att säga från andra sidan. Och trots att deras estetiska utgångspunkter inte kunde vara mer olika, har Jönson och Thoursie ett gemensamt. Exi­stens är politik. Och Thoursies stillsamt ironiska och registrerande rapporter från äldrevården blottar en solfjäder av maktrelationer. Vård är också våld. Fångars, dårars och gamlas isolering ”legal tortyr”.

Bäst lyckas ”Sånger från äldreomsorgen” när bilderna får tala utan moralismer. Thoursie kan bli för enkel och ibland putslustig, det behöver han inte. När det draget lämnar dikten äger den en klarhet som är svår att värja sig mot, särskilt i de partier som beskriver de mest enkla ting: magens krångel, vårdarens plötsliga strykning över axeln, de uppvärmda matformarna, de gamla kvinnornas noggrannhet med frisyren. Som Thoursie själv beskriver sin ansats i samlingens förord: ”ett avspänt experiment, ett slags lapptäcke.”

Hanna Nordenhök , poet och litteraturkritiker.